Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minken är min favvo

Annons

Inte mer än en halvmeter lång, skygg och nästan ofarlig. Inte kan man väl vara rädd för en sån liten krake?

Kan man visst det. Ormar är skitäckliga och skrämmer livet ur folk. Speciellt nu i sommar när det kryllat av dem ute på min ö i Storsjön. Jag tappar fullständigt fattningen när de ringlar runt fötterna. Och självklart är det nästan bara jag som ser ormarna. Fatta hur många en ormrädd människa med falkblick som jag kan se.

I ögonvrån en ålande rörelse och på en sekund har jag hoppat upp på stolen där jag nyss satt och läste. En orm slingrar sig bland stenarna och upp på den varma bryggan för att sola sig. Där står jag och svär åt den att ge sig iväg. Först helt paralyserad, kan inte röra mig. Sedan med allt mod som går att uppbringa hoppar jag hysteriskt på bryggan. Den ålar sig iväg och hela min kropp ryser av obehag.

Hundratals gånger om dan kommer tankar om ormar varje gång något rör sig på bryggan, runt stenarna, i höggräset eller i vattnet. Ibland har det varit en and, en fisk eller kanske bara vinden som vikt ner ett grässtrå.

Lika ofta har pulsen ökat av en verklig anledning. Svarta huggormar, grå huggormar, gråvita små äspingar, brungröna, grå och svarta snokar med prickar på huvudet har så gärna visat upp sig. De har varit både uppe på toppen av ön i jakt på möss, vid vattenbrynet där snokar svalt fiskar eller simmat i vattnet med bara huvudet som sticker upp. Varje gång lika överraskande otäckt att jag hoppat till.

Men alla är inte lika rädda som jag. Minken är det inte. Minken är ett litet gulligt pälsprytt mårddjur som äter det mesta som lever. Att minken gillar ormar vet jag med säkerhet. Jag såg nämligen hur en minkunge tog en orm. Kräftfiskare klagar över att minken tar kräftorna, fiskare över att de tar fisken, fågelälskare över att de länsar fågelbon. Själv klagar jag inte alls och några minkfällor är det inte tal om på Ockelboholmen inte.

Alltså, jag satt där på bryggan och läste när jag såg hur ett grässtrå rörde sig lite för mycket. Snabbt slängde jag ett öga och mycket riktigt smög en liten mink upp under bryggan. Den dök ner i vattnet för att komma upp med något glänsande i munnen. En fisk? Nej, en orm! Den långa slingrande ormen satt fast i det lilla djurets mun och följde med sin fiende upp på land. Jag sprang smygande efter med bultande hjärta och fick se hur minken började mumsa på sitt byte.

Så äckligt och samtidigt så otroligt skönt! Aldrig har jag väl blivit så lycklig över naturens brutala lag. Heja minken, du är min favvo.

Mer läsning

Annons