Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monica räds inte striderna i Afghanistan

/
  • MUNDERING. Monica Hyttmark Niska                       bredvid Galten, ett av de fordon hennes grupp färdades i.
  • AFGHANSK BY FRÅN BILFÖNSTRET. Bilden är tagen efter vägen mellan Mazar I Sharif och Seberghan.
  • PROMENAD. Monica Hyttmark Niska i fotpatrull i Seberghan. Det görs alltid en bedömning av hotbilden innan en sådan manöver.
  • STADSGATA. Bild tagen vid campen i Mazar I Sharif, taggtråden som syns i nederkant är högst upp på muren.

Sjuksköterskan Monica Hyttmark Niska i Sandviken är inte rädd för att ge sig in i hetluften.

Under hösten har hon tillbringat nästan fyra månader i Afghanistan, beredd att rycka in för att hjälpa svårt skadade soldater.

– Jag har utvecklats enormt mycket som människa, säger hon.

Annons

Det var med 20 års erfarenhet som sjuksköterska, specialinriktning inom narkos- och intensivvård och militärutbildning i bagaget, som Monica Niska begav sig till det krigshärjade landet 18 augusti.
– Jag har haft den här typen av tjänstgöring i huvudet under lång tid innan. Det kändes helt enkelt spännande, säger hon.

I Afghanistanstyrkan FS17 ingick hon i ett operationslag med kirurg, narkosläkare, intensivvårdssjuksköterska och operationssjuksköterska.


Monica kom till Mazar I Sharif i norra Afghanistan lagom till landets första presidentval i augusti. Ett val som föregåtts och kantades av strider.
– Många undrade hur jag tordes åka. Men det var nästan värre att sitta hemma och vara orolig över vad som hände med killarna jag träffat under militärutbildningen, som nu var i Afghanistan, säger hon.

När hon väl själv var på plats innebar det trots allt en stor omställning.
– Det hade inte spelat någon roll hur mycket jag förberett mig. Det går ändå inte att föreställa sig hur det är att komma dit, säger hon.
30 kilo skyddsutrustning

Temperaturen låg på 36 grader i skuggan. För den som befann sig utanför basen i Camp Northern Lights eller annat hyfsat skyddat område krävdes uniform och 25–30 kilo tung skyddsutrustning.
– Det tog några veckor att vänja sig vid värmen och rutinerna och ytterligare en tid innan allt blev en del av vardagen, säger hon.

Basen består av en samling baracker och sovutrymmet är litet. Monica tillbringade också perioder i de två operationssalar i Aybak och Sheberghan som iordningställts för att kunna bistå svårt skadade svenskar. Under transporterna till och från anläggningarna bar hon hjälm och skjutvapen.

Operationslaget behövde aldrig rycka in under de fyra månader Monica Niska tillbringade i Afghanistan. Däremot stod många sjukvårdsövningar på schemat, där krissituationer simulerades.

Sandvikensköterskan var själv inte i närheten av striderna, men kom i kontakt med dem på ett annat sätt. Soldaterna behövde prata om sina upplevelser.
– Om man frågade: ”Hur är det?” fick man vara beredd på att stanna och verkligen lyssna länge, säger hon.


När Monica passerade byar på landsbygden under transporterna slogs hon av hur enkelt ortsbefolkningen levde.
– Det var som att resa tillbaka i tiden. De använde åsnor och kameler som transportmedel, använde hacka, spade och skottkärra. Jag såg nästan bara pojkar och män. När en kvinna syntes någon enstaka gång bar hon burka, säger hon.

Monica anlände till Sverige igen i förra veckan. Nu smälter hon intrycken och vill helst stanna på hemmaplan ett tag.
– Det vore intressant att åka tillbaka om något år och se vad som hänt. Men i så fall skulle jag vilja ha en tjänst där jag kommer i kontakt med mer människor.

Mer läsning

Annons