Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är Anna sams med Sandviken

/
  • När dottern Vanessa sover ägnar sig Anna Jörgensdotter åt Sandvikenboken som ska bli klar till 150-årsjubileet nästa år. Hon har grävt i arkiv och intervjuat Sandvikenbor för att få tag på material.

Anna Jörgensdotter flydde bruksorten direkt efter gymnasiet. Hon kunde då aldrig ana att hon en dag skulle flytta tillbaka, än mindre att hon skulle placera Sandviken på den litterära kartan.

– Jag stod inte ut med mig själv i den staden, men vi har försonats.

Annons

Författaren Anna Jörgensdotter har lämnat Sandviken för att bo i Barcelona i tre månader. Men den här gången är det inte en flykt, snarare en paus. Maken Mathias ska plugga där och hela familjen följer med. Vi träffas några dagar före avfärden, hemma i den gamla villan i Kungsgården som de köpte för några år sedan. Hon försäkrar att vårt besök är ett välkommet avbrott.

– Jag håller på att bli tokig på alla saker som måste fixas. Jag har gjort massor av listor.

Dottern Vanessa, nio månader, vill helst kura i mammas famn, men hon släpper taget, skrattar och kryper fram mot objektivet när hon får syn på kameran.

Tillsammans med författarna Helene Rådberg och Carolina Thorell arbetar Anna Jörgensdotter just nu med en bok som ska skildra 150 års kvinnohistoria i Sandviken.

– Jag har samlat på mig jättemycket material som jag tar med mig. Jag hoppas få perspektiv när jag sitter i Barcelona och skriver om Sandvikens kvinnor. Barnen tar jag medan han är i skolan men jag har sagt att jag ska ha tre timmar om dagen till att skriva.

Boken ska vara klar till Sandvikens 150-årsjubileum 2012.

– Det är ett otroligt omfattande arbete. Vi arbetar intensivt för att hinna, men tiden och pengarna räcker inte till med tanke på det arbete som vi vill göra. Vi måste begränsa oss, utbrister hon.

De berättelser som inte ryms i boken funderar de på att skriva små teaterstycken av och spela upp på olika ställen i Sandviken och med tidstypiska kläder.

• Varför skriver ni boken?

– Jag har känt att det varit en brist och en stor sorg för mig att inte få växa upp med kvinnors röster och berättelser. Det är viktigt att vi får rätta till det lite grann.

De hämtar material från kommunarkivet och intervjuer med Sandvikenbor. Det är första gången som Anna Jörgensdotter skriver en dokumentär bok, men det är inte första gången som hon gräver efter berättelser i arkiven. Materialinsamlandet och skrivandet till hennes senaste roman Bergets döttrar tog tre år.

– Jag kan vara hur stressad som helst, men när jag sätter mig i arkivet känner jag mig lugn och fokuserad. Jag har fastnat med dokument från fattigvårdsnämnden och barnavårdsnämnden. Det blir så spännande att sitta med originalpapper från tidigt 1900-tal. Mammor med dåligt stavade och till hälften oläsliga brev, som vädjar om att få behålla sina barn. Det kan handla om att barnen varit vanartiga, det kan räcka med att de stulit en tvål, så kommer barnavårdsnämnden och hämtar dem. Eller att mödrarna anses lösaktiga, det får man ingen riktig definition på, men det kan vara att någon sett en man gå in till dem eller att de umgås med kvinnor som har dåligt rykte.

I framtiden vill hon göra en bok som enbart handlar om dessa kvinnor.

– Det är ett sådant svindlande material. Jag kan inte bara lämna det med några sidor i vår bok. Många kvinnor gömde sig med sina barn. Det finns paralleller med vår tid. Jag tänker på vår tids flyktingar som skiljs från sina barn och lever gömda.

Historia var inget som intresserade henne i skolan, men nu skulle hon gärna vilja forska. Det känns meningsfullt. Nutidsmänniskan sätts i ett större perspektiv.

– I ljuset av det som hänt kan man se nuet mycket tydligare, vilka mekanismer som styr samhället i dag.

Men det går inte att säga att det var bättre förr, betonar hon. Kvinnor har inte blivit väl behandlade av samhället alla gånger, eller: de har inte blivit sedda, inte betraktade som värdefulla, och vi kan än i dag se vad det bär med sig. Anna Jörgensdotter berättar att hon led av anorexi i tonåren och låg inne på sjukhus i ett år.

– Jag var inskolad att tänka att det var mitt fel och att jag bara hade mig själv att skylla. Jag fattade inte att det hade med samhällsstrukturer att göra. Det gjorde jag först när jag började läsa feministisk litteratur som Nina Björks ”Under det rosa täcket” och kvinnohistoria. Kvinnor har alltid blivit behandlade som jag behandlade mig själv.

Förra året tilldelades hon fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Anna rynkar pannan och funderar lite innan hon svarar på vad det har betytt för henne.

– Jag blev förvånad. Jag har inte tyckt om Ivar Lo, inte på grund av hans skrivande, utan på grund av hur han har behandlat sina kvinnliga kollegor, som till exempel Moa Martinsson. Jag hade läst mycket om honom men inget av honom innan jag fick priset. Jag fick ett visst erkännande för det jag håller på med. Förut har jag kopplats ihop med något känslomässigt kladdigt och självbiografiskt.

I sina tidiga böcker har Anna Jörgensdotter skildrat unga och utsatta kvinnors sökande efter identitet. Men i den hyllade romanen Bergets döttrar vidgar hon perspektiven när hon gestaltar en syskongrupps öden i Sandviken på 1930-, 40- och 50-talen. Inspirationen fick hon från sin farmors svartvita fotografier.

– Det följer en personlig utveckling. När jag skrev Pappa Pralin var världen ganska liten för mig. Jag kom från omständigheter där jag verkligen inte mådde bra och inte kunde se särskilt långt. Men Pappa Pralin är inte helt självbiografisk. Jag har plockat från mina egna erfarenheter men det kan inte vara jag, för då törs jag inte skriva, jag kan inte ens skriva dagbok.

Hon irriterar sig på att många förutsätter att hennes böcker är självbiografiska.

– Kvinnor förväntas skriva självbiografiskt och göra kopplingar till den egna historien, som om kvinnor inte skulle kunna fabulera. Alla författare skriver i viss mån om sig själva, annars blir det ingen levande litteratur.

Skrivandet är för henne ett behov, ett sätt att vara. Som barn hade Anna Jörgensdotter alltid en liten anteckningsbok med sig.

– I stället för en nalle hade jag en anteckningsbok och penna. Jag började skriva tidigt och märkte snart att i skrivandet fanns en plats där fantasin fick råda, och där fanns ett stort utrymme för att vara människa.

Skrivandet tog fart på allvar när hon lämnade Sandviken direkt efter gymnasiet.

– Det var det en sådan befrielse, en obeskrivligt skön känsla att komma härifrån. Det var som att öppna en dörr, jag vågade allting när jag kom härifrån. Mitt skrivande, kläder och musik förändrades och utvecklades.

Under intervjun slår det mig att Anna Jörgensdotter skulle kunna vara Sandvikens, eller varför inte Sveriges, litterära motsvarighet till PJ Harvey: modig och stark men samtidigt sårbar. De försöker båda skildra hur samhället påverkar den enskilda människan. Och de gör det med ömsom skrikande, ömsom viskande röst.

– I skrivandet har jag bra självförtroende, det är min trygga bas. Jag kan hantverket och är jävligt bra på att skriva.

• Varför flyttade du tillbaka?

– Jag träffade min make, säger hon och ler.

– Jag bodde i Malmö och hade precis debuterat. Jag var här i Sandviken med andra författare och gjorde uppläsningar till musik. Bernt-Olov Andersson hade ordnat bandet där min make spelade. Vi blev kära i varandra. Mathias bodde här och jag tänkte att det kunde vara spännande att flytta tillbaka.

• Hur var det att flytta tillbaka?

– Naturligtvis var det svårt men jag har alltid gillat känslomässiga utmaningar så jag var nyfiken. Jag upptäckte att jag kunde se min stad utifrån, i stället för inifrån. Men nu börjar det skava lite, det är inte hugget i sten att vi bor kvar här i evig tid.

Jag var inskolad att tänka att det var mitt fel och att jag bara hade mig själv att skylla.

Mer läsning

Annons