Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ola har fått Murgårdens elever att le – i 28 år

/

Polis, socialarbetare och pappa.
Så beskriver Ola Israelsson sitt jobb som fritidsledare på Murgårdsskolan.
– Förresten, byt plats på "polis" och "pappa". Jag är mer pappa än polis, säger han.

Annons

– Om det jag gör, gör någon skillnad? Jag tror att högstadietiden är...

Ola avbryts av att en elev knackar på dörren, öppnar och kliver in bakom Olas skrivbord. Som om skrivbordet inte existerade.

– Jag behöver en ledighetsansökan nästa vecka, säger hon.

– Och det kommer du till mig med? Det är mentorn som ska ha den men visst, vi löser det, svarar Ola och fortsätter:

– Hur mår din mamma förresten, har hon kommit hem från sjukhuset?

Det ickeexisterande skrivbordet är en bra illustration på hur relationen mellan Ola och eleverna ser ut. Där finns inga höga barriärer som skymmer, även om Ola är noga att betona att det givetvis är en balansgång – att han trots allt är den vuxna.

Hans kontor är inrett med en soffa och ett skrivbord. På väggen hänger en hockeyvimpel med laget Skellefteå AIK. Vimpeln vittnar om två saker; hans uppväxt i Sorsele, 20 mil nordväst från Skellefteå, och hans förankring i sportens värld.

1978 blev han värvad till Sandviken för att spela fotboll. Han har visserligen placerat fotbollsskorna på den berömda hyllan men har under en lång tid varit högst delaktig i det lokala föreningslivet där han tränat en mängd olika fotbolls– och innebandylag i området.

I dag har han tagit en paus från tränarjobbet men hans roll inom den lokala idrotten och de otaliga högstadieelever och föräldrar han stött på genom åren har gjort honom till något av en lokalkändis i Sandviken.

– Är man på hockey med Ola är det minst fem personer som stoppar honom och vill prata på väg in till arenan – och då är det ändå i Gävle, säger fritidsledarkollegan Niklas Karlsson.

Men de flesta som stoppar Ola Israelsson för att heja, stoppar trots allt "Ola på Murgå'n".

Arbetet som fritidsledare började 1980 på Jernvallsskolan, innan han i augusti 1987 började arbeta på Murgårdsskolan i Sandviken.

Där har han blivit kvar.

– Jag har alltid brunnit för ungdomar. Det har kommit naturligt för mig. Sen är det så klart extra kul när föräldrar på föräldramöten påpekar att de haft mig som fritidsledare i skolan. Då börjar ungarna räkna och kommer fram till att man är 80-90 år, säger den nu 58–årige Ola och skrattar.

I 28 år har han vandrat i korridorerna på Murgårdsskolan för att skapa en trygg miljö utanför klassrummet för de tusentals elever som han kommit i kontakt med genom åren. Han berättar att "förebyggande" är nyckelordet i hans arbete och att han hela tiden försöker hitta de elever som har det tufft och jobbigt, men betonar även vikten av att ge alla elever uppmärksamhet.

Med andra ord: Att vara ett stöd för de som ofta faller – men även rikta blicken mot de som inte syns mest.

Mobbning i skolorna är ett ständigt debattämne i Sverige och enligt Ola har det målats upp en bild av att det förekommer mer mobbning på Murgårdsskolan än på andra skolor.

– Men grejen är att vi är otroligt duktiga på att gräva fram mobbningsfallen. Jag blir förbannad när man ser rektorer stå i tv och säga att de inte har någon mobbning. Mobbning finns överallt och det är bättre att man gräver fram fallen än att de inte syns.

Även kring mobbning är grundidén att arbeta förebyggande och Ola tror att de byggt upp ett förtroende från eleverna.

– De ser oss hela tiden och vi snackar mycket skit med dem vilket gör att de ofta kommer till oss när något har hänt. Men det är klart, vi får säkert inte veta allt, säger han.

Kaffet i våra muggar tar slut och vi beger oss därför mot lärarrummet för påfyllning. På vägen till lärarrummet kommer tre elever fram och ställer olika, vitt skilda frågor till Ola.

Mellan Olas kontor och lärarrummet är det 15 meter.

– Ofta är det frågor såsom "Var är Linda?" och liknande som eleverna ställer. Men det är klart att man ofta får höra en del riktigt tunga grejer, säger han samtidigt som vi går omkring i korridorerna med våra nypåfyllda kaffekoppar.

Att som utomstående hantera de bekymmer och historier som eleverna berättar kan antagligen vara betungande för många, något som Ola medger.

– Man blir ju van men det är klart att det kan kännas tyngande ibland. Det är kanske inte så lätt att gå och lägga sig om man vet att en av tjejerna eller killarna blivit utsatt för någonting. Men det är ändå skönt att de berättar. Alternativet är ju att de inte säger något, och det är mycket värre.

Vi går tillbaka in i lärarrummet, där skolkuratorn Ulla Lundin, sitter och tar en kopp kaffe.

– Ola har en otroligt viktig funktion här på skolan och gör ett kanonjobb. Han är nog den enda som kan namnet på varenda elev här, säger hon.

Läraren Kerstin Olsson håller med.

– Vi står oss slätt utan Ola. Han är spindeln i nätet och behövs verkligen.

– Tyvärr, skjuter Ola in. Han menar att i den perfekta världen hade det inte behövts någon med hans arbetsuppgifter.

Så hur var det då? Känner Ola att han påverkar ungdomarna på skolan? Gör han någon skillnad?

– Om det jag gör, gör någon skillnad? Jag tror att högstadietiden ofta kan vara den jobbigaste tiden i livet. Jag är övertygad om att där de här jobben finns så är det mindre stök och mobbning. Så absolut, vi gör skillnad, säger han, går ut i allrummet och slår sig ned i en av sofforna. 30 sekunder senare är han omringad av ett tiotal elever. En av dessa är Taif Majdili från klass 8C, och kanske säger hon det bäst när hon sammanfattar Olas roll på skolan.

– Det skulle helt enkelt märkas om han var borta. Han finns alltid här, och så ska det vara.

Mer läsning

Annons