Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skräcktimmarna på Medelhavet

/

Sex ovissa timmar inskuffad i ett maskinrummet på en fiskebåt. Farouk Fares minns det med skräck. Han grät när han äntligen fick veta att även hans fru och deras fem barn var ombord.
Sedan följde ytterligare ett drygt dygn på Medelhavet.
– Jag råder ingen att göra den resan, säger Farouk Fares han nu, ett halvår efteråt.

Annons

Tillsammans med ytterligare 200 personer korsade familjen Fares och deras tolv släktingar Medelhavet hösten 2014. Det var september och under samma dagar förlorade över 500 personer livet i sin desperata flykt till Italien.

På bilderna som fembarnspappan Farouk Fares tog innan de gav sig av över havet syns små, medelhavsblå fiskebåtar guppa på vattnet. Just då trängs 1 500 personer för att få en plats på en av båtarna som ska leda dem till ett liv utan krig och förtryck.

– Det var midnatt när vi kom ner på stranden och packat med folk. Smugglarna gick omkring och slog folk som pratade med en piska. De pratade nedvärderande om oss och försökte separera mig från min familj. Vi hann ångra oss, men vår smugglare sa att det var försent. Vi hade redan betalt, 1 300 dollar per vuxen.

Familjen med sina fem barn, varav två tvillingar då bara sju månader gamla, stannade på stranden till klockan åtta på morgonen. Men det blev ingen resa den natten. De båtar som gick i väg var alla fulla. I stället fick de åka tillbaka till ett hus där de förvarades i under väntetiden i Zuwara.

Några dagar senare var det dags igen, återigen mitt i natten. Den här gången fördes de till ett hus nära stranden. Kvinnor och barn separerades och fick vänta inomhus. Pappor och ensamma män utanför. Det skulle nu dröja åtskilliga timmar innan Farouk Fares fick återse sin familj.

– Jag var rädd när vi kom ner till stranden, jag var rädd när jag åkte ut till båten, men under själva färden över havet var det helt blankt. Jag var helt inställd på att det här var det enda vi kunde göra.

Han var med i den första klungan av 30 personer som fördes i en liten båt ut till den något större fiskebåten.

– När vi klev ombord blev vi nerknuffade längst in under båten. Jag försökte protestera och sa att jag måste vänta på min familj, men då blev jag slagen och utskälld. Jag hade inget val utan var tvungen att stanna där nere.

Båten fylldes på med fler och fler människor. Det blev trångt och kvavt i maskinrummet och för Farouk gick mycket energi åt till att lugna folk omkring honom.

– Jag försökte säga till dem att sitta still och försökte förklara att om vi rörde oss för mycket kunde båten välta.

Samtidigt försökte han ta sig ut för att ta reda på om hans fru och de fem barnen fanns ombord, men han misslyckades.

– Först efter sex timmar fick jag veta att de var med. Det var när jag skrek min frus namn som hon svarade. Jag frågade om barnen var där, om de var med alla fem. Hon svarade ja. Då kom tårarna.

Han beskriver sedan känslan när en båt från Röda Korset mötte dem efter nästan ett dygn på den lilla blåa fiskebåten som då hunnit med att få ett timslångt motorhaveri.

– Det var som att födas på nytt, till ett helt nytt liv, säger Farouk Fares.

Ytterligare 18 timmars färd över havet följde. Den här gången på en betydligt större och tryggare båt. Han var fortfarande skiljd från sin fru, men nu kunde barnen springa emellan.

På frågan hur tankarna går efter den stora katastrofen i helgen där över 700 personer omkom under sin flykt över Medelhavet är svaret snabbt och tydligt.

– Jag skulle aldrig råda någon människa att göra den resan. En bror som är kvar i Syrien säger att han ångrar att han inte följde med oss, men jag säger åt honom att inte komma efter. Vattnet var ganska lugnt när vi åkte och vi hade tur, konstaterar Farouk Fares.

Smugglaren som Farouk och hans bror träffade i den libyska kuststaden Zuwara, nära gränsen till Tunisien, var huvudsmugglaren. Men han var bara en av fyra personer som familjerna betalade för att få hjälp att ta sig till Italien. Därefter betalade de ytterligare en person som hjälpte dem med flygbiljetter och falska id-handlingar så att de kunde ta sig från Milano till Sverige.

– Det stora problemet är smugglarna och alla pengar som de tjänar på desperata flyktingar. Det borde ske mer arbete för att ta fast dem och så borde det finnas fler legala vägar att ta sig till Europa, säger Skander Saidane som hjälpt till att tolka intervjun med Farouk Fares från arabiska till engelska.

Själv tog han sig till Sverige på ett turistvisum från sitt hemland Tunisien. De båda männen efterfrågar möjligheten att söka asyl på svenska ambassaden i andra länder.

– Att få ett besked tidigare skulle minska de här farliga resorna över Medelhavet, säger Farouk Fares.

Nu kan han och hans familj tvingas vänta i upp till ett år innan de får besked om de ens får stanna, eller om den långa resan var i onödan.

Karta: Flykten från Syrien till Sverige.

Mer läsning

Annons