Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens vackraste myggträsk

/
  • UPPTÄCK FÄRNEBOFJÄRDEN. Utsikten från det 20 meter höga tornet i Skekarsbo är betagande. Även i dåligt väder blir man stående stilla, förundrad över den vackra natur vi har så nära, utan att riktigt se.
  • FISKELYCKA. Wojciek Wysocki har kommit med tre vänner från Polen för att fiska i Färnebofjärden. Han visar stolt upp en fin, nyfångad gös, en av 20-talet arter som lever i sjön.
  • SE MEN INTE RÖRA. Döda träd ger dramatik åt landskapet. De får inte röras utan blir boplatser för en massa olika insekter – och ugglor.
  • NATIONALPARKENS PÄRLA. Sandöns stränder bjuder ut sig.

Sarek, Blå jungfrun, Tiveden. Hatten åker nästan av i vördnad inför storheten hos våra mest kända nationalparker, självklara turistmål för både svenska och utländska semesterfirare. Men Färnebofjärden? I vår egen närhet finns en nationalpark vars namn varken klingar särskilt mäktigt eller imponerande.

Ett träsk fullt av myggor skulle några säga. ”Vildmark med få motsvarigheter i södra och mellersta Sverige” säger broschyren. Vi provar och finner att Färnebofjärdens nationalpark inte krusar någon.

Annons

Ingvar Westman är nationalparksförvaltare med kontoret på Naturum i Gysinge. Hans lokalkännedom är stor, både söder och norr om Färnebofjärden.

Ingvar kommer från Sala men har bott ett 20-tal år i Österfärnebo, nu på en gård vid Fängsjön, som mynnar ut i fjärden.

– Jag har fiskat otroligt mycket i de här vattnen, berättar han innan han tar oss ut för att visa sina favoritställen.

Vi åker den k-märkta, krokiga, smala vackra vägen från Gysinge via Österfärnebo och Bärrek till Tyttbo.

Innan Ingvar backar ned båten märkt ”Naturvård” i älven frågar han:

– Vill ni att vi lägger i båten ovanför eller nedanför forsarna?

Vi vill förstås ha så mycket äventyr som möjligt och tar hellre några stänk extra för upplevelsen.

Maxfarten i Färnebofjärden är 12 knop. Men Ingvar har tillstånd att köra snabbare i tjänsten, om det någon gång skulle behövas.

Där Dalälven rinner ut i Färnebofjärden ligger Stad-Arvids stuga, nu inlöst och fri för alla och envar som besöker parken att övernatta i.

Stad-Arvids skrävliga historier har sparats för eftervärlden. Ingvar Westman kan många. Som den när Stad-Arvid var ute på isen.

– Arvid föll ned i en vak. Han simmade och simmade under isen tills han fick syn på ett ljus längre fram. Arvid tog i lite till – och simmade upp genom gårdsbrunnen, berättar Ingvar med ett leende.

När vi en kort stund senare glidit förbi Norrlands sydligaste udde på Göksnäset, och beundrat ett vackert svanpar som glider fram ur vassen, skymtar vi två båtar med fiskare längre fram i regndiset.

I samma stund vi kommer fram rycks en blänkande och sprattlande abborre upp ur vattnet, men den släpper taget precis när våra förtjusta rop ekar över sjön. De är fyra fisketurister från Polen som tänker stanna i tio dagar och prova lyckan.

I Mariusz Avanowskis och Wojciek Wysockis båt ligger en stor och jättefin gös som de stolt visar upp. I nationalparkens vatten lär det finnas ytterligare ett 20-tal arter.

Mitt i Färnebofjärden ligger betet som nationalparken kastar ut till de mindre strävsamma gästerna, Sandön, solbadarnas favorit.

Sandstränderna bjuder ut sig för solstolar och filtar i flera väderstreck. När man tröttnat på att bada på sydöstra sidan, hugger man tag i matväskorna och knallar 50 meter över till den nordvästra för lite grillning i kvällssolen.

Det finns ett rejält vindskydd att övernatta i, men det här är också ett av få ställen där det är tillåtet att tälta.

Utanför Sandön ligger två storlommar stillsamt simmande, vilande både röster och vingar.

Regnet öser ned och i Skekarsbo går vi iland för lite värmande kaffe och te.

– Här satt kungen och åt buffé när han var här för invigningen, berättar Ingvar när vi dukat upp i vindskyddet.

Det var i september 1998. Ett par år tidigare byggdes det 20 meter höga utkikstornet i Skekarsbo, som vi stegar upp i efter fikat.

– Företaget Äventyrarna var här förra sommaren och oljade in det, hängande kors och tvärs i rep för att komma åt alla delar, berättar Ingvar.

Utsikten är hänförande trots regnet. Härifrån upptäcker man hur flackt landskapet är, grogrunden till de många översvämningarna och därmed myggplågan, och hur många nyanser av grönt och grått det finns.

Inga kullar eller berg sticker upp. Däremot ser vi en vit golfboll som är vattentornet i Österfärnebo.

Vi brummar vidare norrut genom Färnebofjärden, med Ista-halvön på vänster sida. Ingvar Westman har ett lod i sin båt, det djupaste stället är 22 meter, men han kan sin fjärd även utan tekniska hjälpmedel. Där vi inte ser några synliga stenar alls, vet han att bromsa in och försiktigt smyga fram.

När regnet lättar kommer en förförande dimma svepande över vattenytan. Vid älvängarna går tankarna till både till suggestiva John Bauer-målningar – och Louisianas träskmarker. En krokodil?! Nej, bara en stock.

– Titta, där är en havsörn! säger Ingvar och nickar med pannan.

Med breda, respektingivande vingar glider örnen fram över trädtopparna. Vi fascineras, men havsörnen – eller är de flera – återkommer så många gånger att vi skamligt nog nästan tappar intresset.

Nationalparkens symbol är den väldiga slagugglan häckande i en ek, en symbol för naturen i norra och södra Sverige som på ett unikt sätt samsas om utrymmet kring Färnebofjärden.

Dalälven utgör ugglans sydligaste gräns, och här finns det många, som om de kommit till vägs ände och inte orkat vända tillbaka.

En fiskgjuse fladdrar upp från en risig men rejäl takvåning högst upp i en gammal tall. Dess varnande läte och irriterade kroppsspråk gör att vi skyndar förbi. Dagen efter vårt besök blir det tillåtet att åka in i de fågelskyddade vikarna.

Ingvar Westman berättar om när en fiskgjuse från Färnebofjärden blev ett ärende på diplomatnivå.

– En engelsk konsul skrev och berättade att en fiskgjuse, ringmärkt här i fjärden, skjutits ned i England. ”Jag hoppas att de ansvariga bestraffas”, skrev konsuln. Han beklagade verkligen det som hänt, ett tecken på hur allvarligt man ser på nationalparker och naturskydd, säger Ingvar.

Vi passerar flera bäverhyddor. På dagtid ligger bävrarna och sover, men även om de skulle vara vakna är de svåra att upptäcka.

Utnämningen till nationalpark togs väl inte emot med jubel av samtliga Färnebofjärdens grannar.

– Många som bor runt fjärden tyckte väl att det var onödigt. Vad skulle vi krångla till det med en massa regler för? Men nu är många stolta ändå, och tar hit folk när de får gäster, säger Ingvar Westman.

Många besökare kommer från Mälardalen. Och allt fler hittar hit just för att det är en nationalpark.

Det är tveklöst lättare att imponeras av vidderna i öde fjällmassiv eller kobbarna i vilda skärgårdar för oss som är vana vid abborrvatten och prasslet av aspar vid strandkanten.

Men Färnebofjärdens skönhet träder långsamt fram för betraktaren som inte får ha för bråttom.

Nej, fjärden gör sig inte till i onödan. Vi är dyblöta och kalla när vi når Gysinge.

Men det som erbjöds trots gråväder – havsörnarna, storlommen, utsikten från tornet, gösen, forsarna, bäverhyddorna, sandstränderna, stillheten och den trolska dimman vid vattenytan när de ihärdiga skurarna upphör – räckte för att övertyga mig:

Jag kommer tillbaka till min närmaste nationalpark i sommar.

Mer läsning

Annons