Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folke, 92, vet hur det är att ta OS-medalj

/
  • VÄRDEFULL. Folke Alnevik med bronsmedaljen från 1948. Han får ofta förfrågningar om autografer. ”Jag har hört att den ska vara mer värd än Ludmilla Engquists.”
  • MYCKET SPARAT. Från idrottsåren har Folke Alnevik inte bara samlat på sig en massa medaljer. Det har också blivit en del tidningsklipp.

Idrottare från hela världen reser till de olympiska spelen i London med drömmen om att plocka hem en medalj. Folke Alnevik från Gävle vet hur det är att få kliva upp på prispallen inför en fullsatt stadion. När spelen senast avgjordes i London 1948 vann han brons.

Annons

Klippböcker, diplom och medaljer ligger prydligt uppradade på matsalsbordet. Folke Alnevik plockar upp en liten anteckningsbok.

– En historia har en förmåga att ändra sig för varje gång du berättar den. Därför har jag fört dagbok sedan 1943, säger han och slår upp en sida i boken

Folke Alneviks historia tar sin början i Lottefors, en mil norr om Bollnäs.

Hur kom du i kontakt med friidrotten?

– Jag hade månadsbiljett med tåget till Bollnäs där jag gick i skolan. När jag var ledig brukade jag ibland passa på att åka ner för att gå på bio. En dag, jag var väl i tonåren, gick jag och väntade på att bion skulle börja då en skolkamrat kom fram och frågade om jag ville vänta nere vid idrottsplatsen. Där pågick det klubbmästerskap. När jag stod där och tittade var det några som tyckte att jag skulle ställa upp i tävlingarna. Det gjorde jag också.

För att vara nybörjare gick det ganska skapligt för Folke. I stället för biobesök blev det seger i tresteg. Trots succédebut dröjde det innan han på allvar valde att satsa på friidrotten.

– Efter att jag tagit realexamen i Bollnäs hade jag tänkt studera till ingenjör. Men i stället blev jag inkallad till Gävle och armén. Det här var 1940 på den tiden då man inte såg något slut på kriget.

Under kriget tjänstgjorde Folke som furir vid både den finska och norska gränsen. Vid den senare blev det skarpt läge.

Folke som befann sig i Jämtland fick i uppdrag att ta sig till en gränspostering som man förlorat kontakten med.

– Snön gick så djup att telefontrådarna inte syntes. Men man såg telefonstolparna. Jag följde dem fram till posteringen. Väl där visade det sig att chefen för posteringen stuckit iväg till Norge för att strida för Finland. Han hade tidigare sagt att det enda sättet att göra det var att gå över till tyskarna så att man fick slåss mot ryssarna. Men vi trodde aldrig han skulle göra verklighet av det.

På plats upptäckte Folke ett spår, 60 meter från baracken. Plötsligt såg han en tysk patrull komma skidande i spåret. Han fick veta av de svenska soldaterna att den tidigare chefen gett tyskarna tillstånd att använda spåret.

Hur reagerade du då?

– Jag sade åt mina killar att vara beredda med laddade vapen riktade mot den tyska patrullen om de skulle komma igen. Dagen efter när de kom skidande åkte jag fram till den tyska löjtnanten och frågade vad de gjorde på svensk mark. De menade att de inte kunde bevaka gränsen som låg uppe på en fjälltopp. Därför ville de skida runt fjället över den svenska gränsen. Jag berättade att mina soldater låg i närheten med riktade vapen med order att skjuta om de skulle komma igen. Men de kom aldrig tillbaka.

Folke sökte sig sedan vidare till aspirantutbildningen i Stockholm. Under samma period värvades han till I14:s idrottsförening, där han tillsammans med flera andra duktiga friidrottare bildade Sveriges första inofficiella idrottspluton.

Tiden i I14 innebar starten på hans internationella karriär.

Du var med redan i Europamästerskapen i Oslo 1946?

– Ja, och det mästerskapet var bland det märkligaste som hänt. Alla nationer förutom krigets förlorare, Tyskland och Italien, var samlade och bodde tillsammans i ett tyskt barackläger från kriget.

Hur var stämningen så nära inpå kriget?

– Alla umgicks fritt och otvunget. Det deltog inga herrar från Ryssland, de hade strukit med i kriget varenda en. Men ryskorna var där och umgicks med oss övriga utan problem.

– Men året efter i de akademiska mästerskapen i Paris var det helt omvänt. Det var bara Tjeckoslovakien med långdistanslöparen Emil Zátopek och det ungerska landslaget som var med från öst. Ungrarna bodde på ett hotell som ingen fick lämna utan att ha med sig en övervakare.

Efter mästerskapsframgångarna, EM-brons i stafett och guld på 400 meter i Paris, blev han uttagen till London-OS 1948.

London efter kriget måste ha varit en annorlunda syn jämfört med i dag?

– Det var eländigt efter kriget. Det fanns knappt någon mat och bostäderna var förstörda. Min fru bodde på ett respektabelt hotell där en projektil gått igenom och slagit sönder alla golv som man tvingats lägga om. Det fanns inget kallt vatten så på kvällen spolade de upp hett vatten för att det skulle svalna till morgonen. Det var typiskt för hur det såg ut i London under den här tiden. Nästan överallt höll de på att bygga.

Mitt bland alla byggarbetsplatser reste sig Wembley Stadium, så gott som intakt trots bombningarna under kriget.

Kan du beskriva känslan av att springa inför ett fullsatt Wembley?

– Det var fantastiskt. Man var väldigt glad när vi fick kliva upp på pallen inför en fullsatt stadion.

Hur minns du stafetten?

– Jag sprang tredjesträckan. Det var väldigt hett, 35 grader. Förr ansåg man att man inte behövde dricka något inför loppet. Tänk om man vetat om det man vet i dag. Innan start började det flimra framför ögonen. Men sedan kom det plötsligt ett skyfall, luften blev mättad och det blev lättare att springa.

– Jamaica hade guldlöpare på både 400 och 800 meter. Men en av jamaicanerna vrickade foten. Sedan sträckte sig italienaren. Kvar var bara fyra lag. Amerikanerna var naturligtvis favoriter. Men bakom dem kämpade vi och Frankrike om andraplatsen. Fransmannen hade krafter kvar på upploppet och lyckades sega sig förbi Rune Larsson.

Stafettlaget blev hyllade som hjältar hemma i Sverige. Ur Gävlesynpunkt blev det extra stort då även Gävlesonen Henry Eriksson kom hem med en medalj, guld på 1 500 meter.

Hur togs ni emot vid hemkosten?

– Fullmäktiges ordförande höll tal på tågperrongen och alla hurrade för olympierna som kom hem. I synnerhet för Henry som tagit guld. Sedan hyllades vi en gång till på Strömvallen. Det var en väldig massa hyllande.

Efter OS avancerade Folke snabbt i graderna. Från 1962 till 1968 tjänstgjorde han som FN-major med ansvar för att bevaka den palestinska gränsen, och senare även gränsen mellan Indien och Pakistan.

Med honom på resorna fanns alltid frun Anne-Marie och sonen Mats. Militäryrket har också gått i arv. Sonen Mats är i dag överstelöjtnant. Och precis som Folke blev utnämnd till fänrik, dagen då han vann de akademiska mästerskapen i Paris 1947, fick barnbarnet Martin samma grad i fjol.

Olympisk medaljör är dock en titel som Folke är ensam om i familjen.

64 år har gått sedan OS-bronset i London. Blir du fortfarande uppmärksammad för medaljen?

– Sedan jag fyllde 80 år får jag ofta förfrågningar om autografer. Och så ville de ha ner mig till 100-årsjubileet av Stockholm stadion. Men det tackade jag nej till.

För även om Folke vid en ålder av 92 år fortfarande lever ett aktivt liv, golf för kroppen och bridge för sinnet, är det i Gävle som den olympiska bronsmedaljören hör hemma.

Mer läsning

Annons