Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kurdisk megastjärna - doldis i Gävle

/
  • Det är nästan ofattbart att greppa kontrasterna: Här i Gävle bor Ciwan Haco i radhus med fru och tre barn och jobbar som lärare på Kulturskolan. När han senast spelade i Turkiet kom över en miljon människor för att lyssna på honom.
  • CIWAN HACO. Bilden från ett reportage om Ciwan Haco i Arbetarbladet  i söndags, 20 mars.Foto: Leif Jäderberg
  • Världsartisten Ciwan Haco är till vardags lärare på Kulturskolan i Gävle där han lär eleverna att spela saz, ett orientaliskt långhalsat stränginstrument och truminstrumentet dorbaka.

Den kurdiska sångaren och musikern Ciwan Haco kallas för Kurdistans Michael Jackson och har miljontals lyssnare världen över. Men han lever ett tillbakadraget liv i Gävle med familj, lärarjobb och radhus.

Annons

– Jag föredrar ett stilla liv. I Istanbul kan jag inte ens gå på gatorna men i Gävle kan jag röra mig fritt, det är bara en och annan kurd som känner igen mig.

Ciwan Haco hade varit svartlistad av de turkiska myndigheterna i 25 år när han 2004 för första gången fick lov att återvända och göra en konsert i staden Batman. Han hade då inte insett hur populär han var.

– De sa till mig: "Du är en riktig kändis, kom och spela". Det var min första konsert efter att det kurdiska språket inte längre var förbjudet. Jag tänkte att det kanske kommer 1 000 människor men det kom 300 000. Publiken kunde alla mina sånger och sjöng med. Det var helt ofattbart. Jag var så rörd att jag grät.

Turnén fortsatte under namnet "for the love and peace". Både kurder och turkar kom för att lyssna. Den sista spelningen på turnén gjordes i Istanbul, och beskrevs av turkiska medier som den största solokonserten i turkisk musikhistoria.

Ciwan Haco är uppväxt i de kurdiska delarna av Syrien och Turkiet. Mot sin fars vilja bestämde han sig tidigt för att bli musiker. Som 20-åring flydde Ciwan till Europa.

– Jag fick inte spela och sjunga min musik eftersom jag var kurd, kurdisk musik och kurdiska texter var förbjudna. Jag drog till Tyskland för att studera musik och för att kunna utöva min musik.

Han studerade vid Ruhruniversitetet i Bochum.

– I Tyskland började jag använda trummor och elgitarrer. Det var första gången som en kurd gjorde det. Jag fick mycket kritik för att jag blandade traditionell kurdisk musik med västerländsk musik som jazz och pop. Men nu är det accepterat.

Efter tolv år i Tyskland flyttade han till Norge, där han träffade sin isländska fru Jona Raguelsdóttir. Familjen stannade i elva år innan flyttlasset gick vidare till Sverige och Gävle.

– Jag har släktingar i Sandviken så det kändes naturligt att flytta hit.

Han arbetar på Kulturskolan i Gävle sedan några år tillbaka och undervisar eleverna bland annat i att spela saz, ett orientaliskt långhalsat stränginstrument.

Det är främst ungdomar som lyssnar på Ciwans musik. Hittills har han gett ut 14 cd-skivor som sålts i miljontals upplagor.

– Jag har inte blivit rik på min musik. Jag har fått en mycket liten del på grund av att många skivor säljs på den svarta marknaden och musiken laddas ned från internet. Men jag klarar mig.

Ciwan rycker på axlarna. Han verkar inte det minsta upprörd, tvärtom.

– Jag känner mig rik. Människor sjunger med mig över hela världen.

Nyligen skrev han kontrakt med Sony i Istanbul och i sommar släpps en ny cd-skiva.

Men om du bodde i Turkiet skulle du kunna leva ett rockstjärneliv?

– Ha, ha. När jag var 20 eller 30 år hade jag gärna levt livet som en världskändis men nu är jag 53 år och har familj. Jag trivs med mitt jobb på Kulturskolan i Gävle. Barnen är rotade och trygga här i Sverige.

Vad saknar du från ditt hemland?

– Människorna, naturen och årstiderna. Vi har kalla, korta vintrar och långa, varma vårar och somrar. Jag saknar dofterna om våren när allt börjar blomma.

Vad handlar dina sånger om?

– Det är politiska texter om kurdernas lidande och problem. Jag sjunger om människor, naturen, kärlek, och sociala problem.

Vill du uppnå något med din musik?

– Kurder har länge varit förtryckta och skämts över att vara kurder. De borde tvärtom vara stolta. Vi har en tusenårig kultur som är rik på musik och poesi. Jag vill stärka deras nationalkänsla, det är inget fel med att vara kurd.

Filmaren Zaradasht Ahmed har gjort dokumentären Vägen till Diyarbekir, som nu visas på SVT. Ciwan fick en inbjudan att uppträda under firandet av det kurdiska nyåret. I filmen får vi följa Ciwan tillbaka till Diyarbekir, som ligger i den kurdiska delen av Turkiet. Det hölls en stor konsert i Diyarbekir. Konserten blev en enorm succé, över en miljon människor kom för att lyssna på honom.

– Det var fantastiskt, jag kan inte beskriva hur fint det var, säger Ciwan och ler med hela ansiktet.

– Men alla kom inte bara för min skull, tillägger han ödmjukt.

Ciwan Haco hoppas att dokumentären kan bli en ögonöppnare.

– Det finns 14 miljoner kurder utan rättigheter. Jag hoppas att kurdernas problem kan uppmärksammas i Sverige genom den här dokumentären. Kurdiska bokstäver är fortfarande, år 2011, förbjudna i Turkiet. It`s crazy.

Kan du tänka dig att flytta tillbaka?

– Det är svårt att återvända. Jag är hela tiden bevakad och kontrollerad av myndigheterna när jag är där. Jag skulle gärna vilja flytta tillbaka men inte så länge problemet i Kurdistan kvarstår. De lurar oss och säger att vi har samma rättigheter men det stämmer inte, det är en lögn. Jag hoppas att den dagen ska komma, då hela Mellanöstern är demokratiskt. Men det är långt kvar. Så länge problemen är kvar där, blir vi inte heller fria i andra delar av världen.

Det som händer i Tunisien och Egypten borde även hända i Irak, Syrien och Turkiet, anser Ciwan.

– Kurderna skulle ge sig ut på gatorna och demonstrera. Ingen vinner i krig men med demonstrationer kan man kräva sina rättigheter.

Mer läsning

Annons