Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikael har sett många vänner dö i aids

/

Mikael var 19 år när han flyttade till Stockholm, lockad av en värld där han fick vara sig själv.

”Bögringen” på Centralen, bastuklubbarna och parkerna blev hans jaktmarker.

Men trots fler sexpartner än han vågar tänka på smittades han inte med hiv förrän flera år senare.

– I hettan tänkte man inte på att skydda sig, det var tyvärr så, säger Mikael.

I dag är han 51 år och har sett många av sina vänner dö i aids.

Annons

Mikael, som inte vill framträda med bild och sitt riktiga namn, följer Jonas Gardells dramaserie ”Torka aldrig tårar utan handskar” i SVT. Första avsnitten var för honom som att återuppleva sitt eget liv. Minnena kom tillbaka från de där åren på 1980-talet när han lämnade hemortens trånga tillvaro och trädde in i Stockholms gayvärld, där allt tycktes möjligt.

– Hela min historia börjar exakt så och detaljerna stämmer till punkt och pricka. Jag, och hundratals med mig, levde samma liv parallellt och hade kunnat skriva samma berättelse, säger han.

Mikael växte upp i Sandviken och var i 12–13-årsåldern när han upptäckte att han gillade killar.

– Vi var ett par–tre stycken killar i klassen som var lite mer mogna än de andra och började utforska det där med varandra, berättar han.

Skoltiden blev en tuff period. Mikael utsattes för mobbning och bytte skola. Livet som ung och homosexuell var hårt i det lilla samhället och Mikael längtade bort. Han tjatade på sina föräldrar tills han fick tillåtelse att åka på en dagstur till huvudstaden.

– Jag åkte ned på något lov och gick till ”Bögringen” på Centralen som jag hade läst och hört om. På Centralen träffade jag en karl som jag följde med hem, men jag såg till att hinna tillbaka innan bussen gick.

Mikael började även göra upptäcktsresor till Gävle, där Boulognerskogen och gatorna kring Centralstationen lockade killar som han.

– Där fanns det en möjlighet att träffa nån och där jagade man runt när man hade möjlighet.

Mikael träffade en man betydligt äldre än han själv och genom honom öppnade sig Gävles gayvärld, som på den tiden kretsade kring diskoteket Dollhouze. Hans äldre partner såg till att Mikael, som bara var 16, fick komma in, trots att åldersgränsen var 23.

Som 17-åring flyttade Mikael till Gävle och började plugga. En kväll när han stod och hängde nära Centralstationen blev han uppraggad av en kille i bil.

– Han blev min första och största kärlek, berättar Mikael.

Killen var förlovad med en tjej och de hade just köpt hus. När han träffade Mikael ställdes allt på ända. Förlovningen bröts, huset såldes och killen och Mikael flyttade ihop.

– Det blev ett hett samtalsämne i Gävles bögvärld att jag hade hittat den här heterokillen. Vi levde ihop en kort men intensiv tid.

Efter ett annat kort förhållande flyttade Mikael hem till föräldrarna i Sandviken igen. En dag fick han ett samtal från en kille som han kände lite sedan tidigare.

– Han hade tagit reda på mitt nummer och ringde och berättade att han var i Stockholm. Bögklubbarna där hade varit öppna ett tag och han sa till mig: ”Kan inte du komma hit, så utforskar vi det här tillsammans?”.

Mikael reste och blev förälskad i Stockholm.

– Man levde ut mer än man hade tänkt sig. Det blev en ständig jakt, berättar han.

På dagarna jobbade han som undersköterska, på nätterna höll han till på klubbarna eller i parkerna. Ibland kom han hem klockan fem på morgonen, duschade och gick direkt till jobbet.

– Jag känner igen allt i Gardells serie, bortsett från att jag inte fick smittan förrän bra mycket senare.

På bastuklubben Viking träffade Mikael dem vars dödsrunor några år senare kunde läsas i alla stora tidningar; återkommande gäster i de dunkla utrymmen där män hade sex med varandra och där hiv hann spridas till många innan faran blev känd.

– Jag sprang på de här kändisarna och var ihop med flera av dem som kolade av sedan. Då visste jag inte vilka de var, men efteråt har det känts lite märkligt, berättar Mikael.

Han beskriver livet som han levde i Stockholm som rena lotteriet, där slumpen avgjorde vem som blev hivsmittad och vem som klarade sig. Men inte ens när trendsettern och modedesignern Sighsten Herrgård gick ut och berättade om sin sjukdom offentligt togs riskerna på allvar. Sighsten Herrgård avled i aids 1989.

– I hettan tänkte man inte på att skydda sig, det var tyvärr så. Lite alkohol i kombination med spänningen och attraktionen gjorde att man tänkte ”äh, det där är så långt borta, det drabbar inte mig”.

Men Mikael drabbades till sist och han är ganska säker på när det hände.

– Jag var på en bastuklubb i Danmark och blev förmodligen smittad av en norrman som jag träffade där, berättar han.

Året var 1993, men det skulle dröja två år innan han fick sitt hivbesked. Då hade han flyttat tillbaka till Gävle och levde familjeliv tillsammans med en kvinna och hennes son.

– Om det var riktig kärlek vet jag inte, men drömmen om familj och barn hade jag haft i bakhuvudet länge.

Tillsammans hade de en besvärlig vinter 1994–95. Alla tre drabbades av ständiga förkylningar och Mikael besökte hälsocentralen var och varannan vecka.

– Min läkare frågade en dag om jag ville göra ett hivprov och det gjorde jag. Tidigt på morgonen en vecka senare ringde han och bad mig komma ner. Han mötte mig civilklädd och tog emot mig som människa. Han var ung och kanske var han mer chockad över situationen än jag som skulle få beskedet.

Resten av dagen gick Mikael som i en dimma. På eftermiddagen fick han träffa kurator och sjukhuspräst. Hans farmor följde med som sällskap.

– Min farmor måste ha ett sjätte sinne, för det var som om hon redan visste, säger Mikael som delade hemligheten med henne under flera månader innan föräldrarna och resten av familjen fick veta.

Hans partner hivtestades omgående och fick veta att hon inte smittats.

– Det skar sig mellan oss, för naturligtvis blev hon rädd. Men så småningom hittade vi tillbaka till vänskapen vi haft genom åren. Jag var ju fortfarande samma gamla jag trots infektionen jag fått i kroppen.

Rädslan fanns förstås också hos Mikael själv. Tankarna på döden kom direkt efter hivbeskedet. Han visste ju hur gången var: Först blir man sjuk, sedan dör man. Och det skulle gå fort, precis som det gjort för alla andra.

Mikael är evigt tacksam för att han inte behövde bära all oro och ångest ensam.

– Jag fick så bra bemötande från första stund. Torborg Ölvestedt, som startade Noaks Ark, blev som en extramamma och infektionsklinikens kurator Maria Laurell var helt gudomlig. Också Inger Örn på infektionskliniken blev ett jättestort stöd, säger han.

– Jag har även min mamma och min styvfar att tacka för otroligt mycket. De har ställt upp till hundra procent under hela min sjukdomstid och fram tills i dag. Stödet från två gamla pojkvänner och deras familjer har också gjort mig stark.

I maj 1996 kom krisen som Mikael hade fasat för.

– Jag blev fruktansvärt sjuk och kunde inte äta, rasade i vikt och blev bara skinn och ben. Läkaren sa att det där är vanliga symtom när man har fått aids. Det fanns inget att behandla med då, berättar han.

Mikael blev allt sämre och flyttade slutligen hem till sina föräldrar. Han förberedde sig för att dö hemma och berättade hur han ville ha sin begravning. 35-årsdagen i juli blev som en avskedsfest. Han har suddiga minnen av mängder av vänner och bekanta som strömmade till under hela dagen.

Ingen trodde att Mikael skulle överleva hösten, men i slutet av sommaren kom en oväntad vändpunkt.

– Jag var livrädd för sjukhus, men till slut åkte jag in. Någonstans hade jag hoppet att jag inte skulle dö och jag bad att få träffa en annan läkare.

Läkaren undersökte Mikael och såg att han hade en svampinfektion som gjort honom svullen från matstrupen och ner. Han höll helt enkelt på att svälta ihjäl. Där den andra läkaren bara såg aidssymtom, såg den nya en behandlingsbar sjukdom. Mikael fick medicin och tillfrisknade.

Ungefär samtidigt kom nyheten om en ny sorts bromsläkemedel mot hiv. Mikael blev en av de första att prova.

– Min läkare var stenhård; ”jag ska hjälpa dig igenom det här”. Jag kräktes och spydde, men efter några veckor var jag åter på banan.

En tidig variant av denna cocktail av läkemedel utlöste diabetes hos Mikael och andra som tog den. Det är en besvärlig bieffekt, men i övrigt har bromsmedicinen räddat honom. I dag tar han ett piller om dagen och halten av hivvirus i hans blod håller sig på en låg nivå, visar testerna som han gör vid läkarbesöken i Uppsala en eller två gånger om året.

– Jag kommer inte att dö på grund av min hiv. Får jag vara så frisk som jag är i dag kommer jag att dö av något annat. Då är jag mer nojig för hjärtinfarkt, som finns i familjen på pappas sida.

Mikael har haft ett par relationer efter hivbeskedet, men lever ensam i dag. Han är nöjd med sitt liv, men bekymrad över att attityderna mot människor med hiv inte har ändrats så mycket sedan han själv smittades.

– Trots att det är 2012 och allt har gått framåt känns det fortfarande inte som om man kan framträda som den man är. De flesta jag träffar på Noaks Ark vill vara anonyma och sitter fortfarande där med fördragna persienner.

Mikael har ända sedan han smittades åkt runt och föreläst i skolor, men upplever att intresset från allmänheten blir allt mindre.

– Det är väldigt tyst kring frågan i dag. Skolorna är inte längre intresserade av att ta emot hivinformation. De har inte tid, säger de, när vi ringer från Noaks Ark. Det är tragiskt att de inte kan avsätta två timmar för något så viktigt.

Mer läsning

Annons