Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pär ledde Arbetarbladet in i dataåldern

/
  • Vid årsskiftet blev Pär Fagerström pensionär. Då lämnade han jobbet som vd för Gävletidningar,                                           som äger Arbetarbladet och Gefle Dagblad. När han tar ett uppdrag får man räkna med att det blir förändringar. Så har det också blivit i Gävle under den korta tid han varit här. Nu tänker han sitta på Öland och läsa böcker.                                  Bland annat. Alla som känner honom vet att det blir ett och annat projekt också.

För 20 år sedan blev Pär Fagerström rikskänd när han digitaliserade Arbetarbladet och hela tidningsvärlden vallfärdade till Gävle för revolutionen som kom att förändra all tidningsproduktion.

Annons

Men det hade kunnat bli politik också för en av Palmes pojkar. Men han tyckte aldrig om att springa andras ärenden, utan önskade sig en egen butik.
Under åren har det blivit många egna butiker för Gävletidningars avgående vd som har en stark motor inom sig, vars bränsle heter förändring.

När Pär Fagerström, ofta klädd i jeans, skjorta och kavaj och med händerna nedstuckna i byxfickorna, kommer in i ett rum hummar han. Ett entonigt nynnande på en obestämd melodi. Så skulle den bildliga beskrivningen kunna se ut.

En annan beskrivning är en målmedveten och effektiv person som har en enastående förmåga att ro projekt i hamn. Ett samtal med honom är inget kallprat för att få tiden att gå. Det samtalet har ett syfte.

Han är en handlingens man. När Pär Fagerström kom tillbaka till Gävle för tre år sedan hade han uppdraget att hitta samarbetsrationaliseringar mellan tidningarna i Gävle och Dalarna.
Så blev det också. Nu finns ett gemensamt kundcenter i Falun som sköter växel och kundtjänstärenden och personalstyrkan har krympt.

Under den här tiden i Gävle fick Arbetarbladet och Gefle Dagblad också en gemensam webbredaktion och en gemensam fotoavdelning. Det var inte alls planerat. Den hastigt uppkomna lågkonjunkturen tvingade fram besparingar och läget var akut allvarligt när tidningarna plötsligt tappade annonser.
– När jag kom till Gävle hamnade jag mitt i ett triangeldrama med moderbolaget Gävletidningar och döttrarna Arbetarbladet och Gefle Dagblad, där alla parter positionerade sig och sällan snackade med varandra. Det var väldigt slutet och jag ville verkligen ändra på det. Så kom finanskrisen och plötsligt öppnade det sig för samarbete, berättar Pär.

Han har gjort sig känd som visionär, en som kunnat se och analysera medias utveckling i tid. Tur, förmåga eller har han bara hängt med? Antagligen lite av allting. Vi kommer snabbt in på den kanske största framgången i yrkeslivet daterad sent 80-tal. Pär digitaliserade produktionen av Arbetarbladet och hela tidningen blev ett enda stort experiment som alla ville komma och titta på.

Det var så revolutionerande att det bildade mönster för hela branschen och blev livlinan för många tidningar när 90-talskrisen slog till.
Kort kan man säga att ett jättestort dubbelarbete försvann. Jag frågar om han egentligen visste hur stort det var det han gjorde.
– Jo, det förstod jag när vi insåg att det skulle gå att producera hela tidningen med betydligt färre personer.
– Det här är nostalgi, men visst kan jag känna stolthet. Det var en väldig dramatik och det som var roligt var att det gick så bra. Exemplet spred sig fort, konstaterar han.

Själv blev jag en av de nya sidmakarna, en yrkesgrupp som Pär skapade för att sluta fred mellan fienderna journalisterna och grafikerna. Vi satt på var sin sida om tangentbordet och bevakade våra rättigheter att göra tidningssidor på en datorskärm.

På alla medieföretag Pär jobbat som chef har han genomför förändringar. Rationaliseringar i första hand och det innebär att människor förlorat sina jobb.
Men när han räknar antalet huvuden som fått gå menar han att det i slutänden ändå blivit relativt få. Processerna har varit utdragna och de här människorna har kunnat erbjudas andra lösningar.
Därför ser han sig själv som en ödmjuk person som trots sin otåliga läggning ändå låtit det ta tid.
– Ibland måste jag vänta in rätt tidpunkt, fast jag vet att jag har rätt.

Pär menar att nyckeln till framgång är att få med sig personalen.
– Som chef kan du inte göra allt själv och du måste räkna med att inte få med dig siste man. Men du måste ha den kritiska massan med dig, tongivande personer som visar vägen för de andra. Och du kan bara klara ut hur högst 90 procent av vardagen kommer att fungera i praktiken. Resterande 10 procent måste personalen fixa själv.


Trots att han ofta får sin vilja igenom, har han varit duktig på att delegera. Tid för familjen har han alltid haft och har inget dåligt samvete gentemot fru eller barn som han måste ta igen nu på ålderns höst.
– Jag imponeras inte av dem som har 60 timmars arbetsvecka. Då har man organiserat sitt arbete dåligt.

Hustru Ewa Wirén träffar Pär i och för sig på jobbet. De jobbar nu tillsammans för tredje gången (på Dalarnas Tidningar) efter att ha träffats och blivit kära på Västgöta-Demokraten i början av 80-talet. Så många detaljer om första träffen får jag inte reda på, däremot pratar han om att det inte är helt okontroversiellt att arbeta ihop, men har heller inte hört så många kommentarer om det, menar han.
– Det gäller att respektera varandras territorier och samtidigt intresseras av varandras jobb. Men det får inte bli så att folk tror att väsentliga frågor som rör tidningen avhandlas hemma vid köksbordet.

Att Pär hamnade i mediebranschen var inte konstigt med en pappa som var chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten i 20 år och både den äldre och den yngre brodern slog sig in på journalistbanan. Men tidigt fanns också politiken och han var en av Palmes pojkar, handplockad som ung och begåvad för att serva statsministern.
– Jag har aldrig valts till politiska uppdrag, men jobbade som politisk tjänsteman. Palme ville ha med mig till riksdagen, att jag skulle ingå i kansliet när partiet hamnade i opposition. Men jag hade ingen egen agenda och stod bara ut i en vecka. Som pressekreterare till Olof Palme brukade jag säga att jag hade ett hemskt intressant springpojksjobb.


Åren därefter visade det sig att kunskaperna om regeringsarbetet blev värdefulla som journalist på nyhetsbyrån A-pressens Stockholmsredaktion, då han lyckades avslöja budgeten år efter år. Innan den hemliga nådiga luntan presenterade av finansministern efter en mediebevakad promenad genom Gamla stan till riksdagshuset, hade Pär redan skrivit om de stora och viktiga dragen i den rosettinbundna budgetpropositionen.
– Det blev en sport att komma först, minns han.

Något journalistpris blev det aldrig, trots alla avslöjanden.
– Många trodde att jag hade en väl insatt tipsare. Min informatör var i själva verket en vaktmästare i kanslihuset som såg till att jag hade aktuella telefonlistor till dem som jobbade på departementen. Jag ringde hundratals samtal och gjorde ett vanligt journalistiskt arbete. Det var inte konstigare än så.


Trots journalistiken i botten har det inte blivit mycket skrivande på senare år. Från årsskiftet har han för första gången inget kontor att gå till, då ska han skriva på kultursidorna på Dalarnas Tidningar.

Att recensera böcker ser han fram emot. Eller rättare sagt att få läsa böcker. Mycket läsning blir det i huset på Öland, där han ska bo en vecka i månaden.
Jag har dock svårt att se honom uppkrupen i en fårskinnsklädd fåtölj framför brasan i total njutning av det kravlösa pensionärslivet.
– Nej, jag kommer nog att fortsätta ha projekt.

Mer läsning

Annons