Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trevligt – men Whitesnake dödar stämningen med instrumentsolon

David Coverdale, denna evigt unge gentleman. I höst fyller han 65 bast. Pensionsålder med andra ord. Att han redan pensionerat Whitesnake både en, två och till och med tre gånger tidigare och har siktet inställt på en fjärde och sista(?) gång nästa år gör att han känns lite i det veligaste laget.

Annons

David Coverdale är i pensionsåldern men ännu inte pensionär.

Men å andra sidan, med ett cv som rymmer så väl Deep Purple som det ena miljonsäljande albumet efter det andra gör väl att man får ångra sig lite då och då.

Kvällens spelning (och turné med, för den delen) är en enda lång hyllning till vad som en gång har varit. När karriären och frillorna stod på sin absoluta topp och publiken höll händerna i luften i stället för sina mobiltelefoner. När Davids röst var hes men stark i stället för "bara" skrikig . Att han får ordentligt med uppbackning från keyboardisten Michele Luppi (Vision Divine) hjälper dock till att maskera de suraste tonerna och det ordentligt. Att kalla det hela för en nostalgiakt eller hitparad är hugget som stucket. Men när kvällens yngsta låt – ”The Deeper the Love” – redan har 27 år på nacken känns det onekligen som om David med manskap enbart är ute efter att ha sig en trevlig stund.

Stundtals, ja till och med allt som oftast, är det också riktigt trevligt. Låtar som tämligen röjiga ”Slide It In” och “Fool for Your Loving”, den ständiga mysfavoriten “Is This Love”, allsångspärlan “Here I Go Again” och det avslutande monumentet ”Still Of the Night” skojar man absolut inte bort första taget. Vad man däremot gärna vill skoja bort är alla dessa solon som Whitesnake envisas med. Till förrätt bjuds på elva minuter tröttsam gitarronani av Reb Beach (Winger, Dokken) och Joel Hoekstra (Trans-Siberian Orchestra) som inte leder till någonting alls. Som huvudrätt väntar ett fyra minuter långt och provocerande funkingt bassolo från Michael Devin. Publiken flyr fältet och rusar till baren för vätskepåfyllning. Sist men inte minst slevar Tommy Aldridge (Gary Moore, Ozzy Osbourne och Thin Lizzy) upp sex extremt långa minuter trumsolo till efterrätt. På sedvanligt maner avslutar han det med knytnävarna i stället för trumstockarna. Detta medan publiken står med näsorna i mobiltelefonerna. Att kalla dessa styggelser för ordentliga bromsklossar är en ordentlig underdrift. Må så vara att David behöver dem för att orka och med tanke på hur sliten han låter vågar jag inte heller på tänka på hur det hade låtit utan dem. Men hur man än vrider och vänder på det hela dödar det konserten totalt. Gång på gång på gång.

Whitesnake lyckas underhålla publiken fläckvis.

Whitesnake

Betyg: 3/5

Genre: Hårdrock

Plats: Furuviksparken, Gävle

Datum: Söndag den 31 juli

Mer läsning

Annons