Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suffer now and live the rest of your life as a (grym) champion

“I’m the greatest, I said that before I even knew I was.”

Annons

Brist på något självförtroende verkade människan i fråga definitivt inte direkt lida av.

Han benämnde sig själv frekvent som bäst, störst och vackrast i dialog med journalister. Han var den första som offentligt gick ut med ett tydligt avståndstagande mot kriget i Vietnam.

Han vågade stå upp för sina värderingar trots konsekvenser i form av fem års avstängning från boxning i USA. The Modigaste också? For sure.

The greatest Ali som inför många av sina matcher kaxigt förutspådde vilken rond han skulle knocka sina motståndare med. Vilket också förvånansvärt nog, många gånger senare faktiskt visade sig stämma.

Om det var slumpen eller hans ihärdigt beslutsamma målbild som avgjorde, det kan ingen veta. Det som slår mig genom dokumentären är ödets nyck, eller snarare ödets flört.

Som när hans cykel som 12-åring hade blivit stulen, och han berättade för en polisman “att han ville få tag i tjuven och ge personen ifråga en ordentlig omgång bums”.

Polismannen som själv var boxningstränare föreslog för den unge, och mycket arge killen att han istället borde lära sig att boxas innan han gav sig på någon för att undvika att bli rejält... nedslagen.

Om Ali inte fått sin cykel stulen i exakt samma veva som polismannen var i närheten, och om polismannen inte själv hade varit boxningstränare, utan en helt vanlig polisman, hade den unge Muhammed någonsin introducerats till boxningen?

Kanske inte, eller så hade han det. När någonting är meningen så kanske det helt enkelt bara är regisserat i förväg och att det oavsett vad i slutändan alltid finner sin väg.

Han hade med andra ord troligtvis förr eller senare fått den där cykeln stulen, och boxningen hade introduceras för honom.

När han väl upptäckte boxningen så bestämde sig ungtuppen mycket tidigt för att bli bäst, och inte bara bäst – utan Den Bäste. Han pratade öppet och högt om hur bra han var och hur mycket bättre han skulle bli. Men också hur jobbigt det stundvis var.

För att citrera honom själv:

I hated every minute of training, but I said, ’Don’t quit. Suffer now and live the rest of your life as a champion.”

The Grymmaste som senare drabbades av sjukdomen Parkinson.

Och som svarade (när han fick frågan om hur han ställer sig tilltiteln The Greatest i ett skick av en sjukdom som Parkinson):

“God gave me Parkinsons syndrome to show me, I'm not the Greatest. He is.”

Mer läsning

Annons