Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gävles nya biobok – ett nördigt hjärtebarn

Föreställ er en överdådig biograf med 668 stoppade fåtöljer i varmt röd sammet, loger under skärmtak och praktfull vit ridå.

Så såg Röda Kvarn ut när den återinvigdes som ”Sveriges modernaste” i Gävle 1934.

Samtidigt fanns ytterligare tre stora biografer.

Och då har vi ännu inte nått fram till storhetstiden, slutet av 50-talet, när Gävle var en stad med nio biografer. Gävleborna var landsortens flitigaste biobesökare!

I dag finns Filmstaden. Vars största salong har 229 platser.

Det är lätt hänt att man blir nostalgisk över en förlorad värld. Både de försvunna biografmiljöerna. Och ett försvunnet filmintresse.

Jag trodde i och för sig att jag hade kommit över det. Filmstaden har levt länge i ensamt majestät och att Gävleborna föredrar popcorn framför franska konversationsfilmer insåg jag redan när jag flyttade hit på 80-talet.

Men nu kommer en bok om Gävles biohistoria. Allt rivs upp igen.

Jag kan inte läsa mig mätt på beskrivningarna av eleganta foajéer inredda i mahogny och teak, baldakiner som sträcker sig i en båge, neonskyltar, dekorerade trappräcken, tunga draperier, bioduk med elegant ram i valnöt och 40 infällda lampor runt en gyllene plisséridå.

Grönskimrande Vingåkersmarmor, lister av marcassarträ, akvarium med springvatten, lång röd skinnsoffa!

Av detta magnifika finns i dag endast Biografen Spegelns foajé kvar.

Så historia måste givetvis skrivas. Ingen är mer skickad att göra det än Erik Modin, pensionerad bibliotekarie, cineast i märgen, en person som jag mött före och efter många filmer genom åren. Vid sin sida har han haft den grävande lokalhistorikern Jan G Ljungström.

De har synts på jakt i Arbetarbladets arkiv, omgivna av gulnade tidningslägg med gamla bioannonser.

Båda författarna noggranna ned intill den minsta detaljen (exempelvis vad kritiken tyckte om propagandafilmen ”Kadettkamrater” 1939) och som faktanördar äkta frustrerade över att inte kunna fastställa exakt vem som ägt en viss biograf vid en viss tidpunkt.

Man kan helt enkelt lita på att Modin och Ljungström gjort allt som går för att allt ska vara så korrekt som möjligt. ”Från Olympia till Filmstaden – Gävles biografer under 100 år, 1905–2005” är ett hjärtebarn.

Eller för att tala i filmtitlar: Ett galet jobb!

Men därmed också rättare att kalla viktig dokumentation snarare än lustläsning – utom för oss tämligen likasinnade som brinner för att få veta hur länge ”Casablanca” gick i Gävle och vilka C-filmer som visades på Roxy.

Några nedslag i biobiografin:

Biografen Phroso hann bara leva två år (1907–1909) innan en filmrulle tog eld mitt under pågående föreställning och maskinrummet brändes ut.

Gefle-Biografen, Pol-Biografen, Rivoli, Gevalia-Biografen och Regina är andra för länge sedan döda biografer, medan deras mer berömda systrar lever kvar som namn som på Filmstadens salonger.

När ljudfilm visades för första gången i Gävle 1929 anlände fem grammofonskivor som skulle spelas upp samtidigt med filmen ”Konstgjorda Svensson”.

Privatägda Grand låg i en källarlokal i Grand Hotell (”Gamla Grand”) och gick i graven 1964 efter att ha kört både non-stop-show och nudistfilmer kompletterade med spelautomater.

Roxy på Drottninggatan fick en av sina största publiksuccéer med ”Hon dansade en sommar” – 30 000 besökare under sex veckor!

Elvis Presley-filmen ”Jailhouse rock” hade premiär på Röda Kvarn 1958 och sågades av lokalpressen.

Och var bioutbudet alltid bättre förr? Annonsen för en vecka i januari 1963 avslöjar en bekant blandning av skräck, västern (dåtidens action) och amerikansk komedi.

Å andra sidan fick Gävleborna chans att se både Antonioni, Resnais, Truffaut och Godard. 1968 föds dessutom kommunala Bio Kontrast med sin alternativa repertoar.

Hundra års biohistoria kommer automatiskt också att handla om ägarintressen, SF:s monopolställning, samhällets förändring och teknikens utveckling. För övrigt uppskattar jag särskilt kartan som visar var alla biograferna låg. Riktigt tråkigt är däremot trycket som inte gör fotografierna rättvisa.

Att sporthallen vid Högskolan har ett stolt förflutet som Regementsbio var en nyhet för mig. Liksom att Valbo var långt före Heron City med Köpisbiografen Cinema, visserligen kortlivad: 1970–1973.

För ordningens skull ska nämnas att det här är en bok där mitt eget namn förekommer på några ställen, vi filmrecensenter har också del i Gävles biografers historia, enligt Ljungström-Modin.

Gävles kultur- och fritidschef Mats Öström medverkar med ett barndomsbioromantiskt förord. Jag hoppas han själv noga studerar författarnas beskrivning av Biografen Spegelns utsökta byggnad och inser värdet av (resterna av) ett konstverk från 1957. Konstnären May Östbergs unika applikationsridå för Spegeln räddades för övrigt till Filmstaden och är mer sevärd än mycket som visas på duken.n