Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge mig en medial surkart nu!

Annons

Bob Dylan blev utbuad på Newports Folkfestival igen, förra veckan. Första gången var 1965, med en publik som ville ha en akustisk Dylan. Det var där och då som His Royal Bobness hängde på sig elgitarren och självaste folklegenden Pete Seeger försökte klyva multikabeln till ljudanläggningen med yxa.

35 år senare står Dylan på Newports scen igen och börjar spela electronica för en chockad publik. Jag älskar det här beteendet. Att gubben fortfarande gör vad fan han vill och skiter fullkomligt i vilka konsekvenser det får för karriären.

Och det här är något jag saknar i Sverige. Inte sedan Bear Quartet bara skickade en medlem i bandet till Hultsfred har någon vågat göra något riktigt sinnessjukt. Inte heller vågar någon vara en sur jävel i intervjusituationer längre. Var finns Sveriges J Mascis som svarar enstavigt på intervjufrågorna? Var finns en butter, bakfull Van Morrison som kan vara riktigt grinig?

Svenska artister är nog lite för medietränade. Okej, Mando Diao sa i början av 2000-talet att Kent var gamla gubbar och det blev en del kontroverser kring uttalandet. Men de hade antagligen planerat händelsen på något demokratiskt bandmöte. Robyn kan vara narcissistiskt kaxig i intervjuer, men okontrollerat underhållande blir det aldrig.

Den stora merparten artister i landet verkar ha en egen censurerande Stasiagent i huvudet och ingen gör något bisarrt underhållande i intervjuer längre. Det ska ju coachas och medietränas hit och dit.

Här kommer en intervjusituation på en Stockholmsrestaurang 1977 som börjar direkt med att Lou Reed förolämpar journalisten: ”Hur gammal är du? Du ser ut att vara åtta år. Och ditt huvud är alldeles för jävla stort för din kropp. I vilken städskrubb har tidningen hittat dig egentligen?”

Byt ut Lou Reeds ansikte mot Måns Zelmerlöws nu, kära läsare. Det går inte, eller hur? En sådan här intervjustart skulle ingen stor svensk artist göra.

En annan situation under samma intervju med Lou Reed: En svensk kvinna sitter vid bordet bredvid Lou Reeds på restaurangen och pratar lite för högt när han plötsligt säger åt henne att ”sluta prata på det där lustiga språket”.

Kvinnan svarar att det inte alls är ett lustigt språk, varpå New Yorkikonen svarar: ”Jag ber om ursäkt. Jag visste inte att du hade en tungsjukdom”.

Den ende inom svensk musikbransch i dag som fortfarande svarar utan att tänka, där reptilhjärnan alltid tar sig smärtfritt genom det självcensurerande filtret är Bert Karlsson. Och han är ju inte ens artist. Alexander Bard provocerar, visst, men det är med kall uträkning. Och hela Idolpacket är ju så strängt hållna att de egentligen är superkuvade, tragiskt.

Jag vill se Måns Zelmerlöw med en bikertatuering han gjort på fyllan. Jag vill läsa att Robyn gått bärsärkagång på ett ölhak på Södermalm. Eller ännu hellre; Bandhagen. Jag vill höra en full Jocke Berg hatsåga övriga svenska artister under en fylleintervju. Jag vill att Anna Bergendahl slår sönder sin akustiska gitarr på scenen och förvandlar ”This Is My Life” till ett speedmetalnummer.

Men under tiden får jag rikta mig åt ett annat håll och underhållas av genuina surkartar som Dylan, Reed, J Mascis och Van Morrison. Eftersom Sverige är neutralt, en svensk tiger…

Mer läsning

Annons