Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge ungen en plastgitarr

Så gott som varje gång ämnet ”Guitar Hero” tas upp i närheten av en eller flera musiker möts det av ett stroppigt ”lär er spela instrument på riktigt i stället”. Om jag råkar finnas i närheten av ett sådant uttalande brukar jag kontra med ”nej, ge fan i det”.

Annons

 

För det första behöver inte världen fler hobbymusiker som anser sig generera kulturell hårdvaluta genom att slakta Rolling Stones-låtar på gitarr. Sådana människor startar i slutändan coverband, spelar på Finlandsfärjor och gör därmed planeten Jorden till ett lite sämre ställe att leva på.

För det andra spelar folk tv-spel för att ha kul, inte i tron om att det ska lära dem något.

Vissa tenderar att se spel som ”Guitar Hero” och ”Rock Band” som någon sorts stoppkloss för rockmusikens utveckling, när det i själva verket är tvärtom.

Världen behöver som sagt inte fler halvdana musiker, den behöver fler engagerade lyssnare och det är precis vad den här spelkulturen skapar. En tioåring som växt upp med radioskval får helt plötsligt chansen att höra Black Sabbaths ”Paranoid” i ett sammanhang som skapar intresse för låten och därtill visar hur musiken är uppbyggd. Efter en sådan upplevelse ser ungen knappast töntarna i ”Idol”, och deras prestationer, som särskilt spännande längre.

Att intresset för simulerat gitarr- och trumspelande skulle resultera i att framtida generationer slutar bilda riktiga band är även det en befängd tanke. Musikaliska människor kommer aldrig att nöja sig med att trycka på fem knappar framför en tv, för omusikaliska typer som undertecknad är det däremot ett prima utlopp för musikintresset. Faktiskt säljs det fler Gibsongitarrer i dag än på många år tack vare företagets sponsring av plastgitarrer. Morgondagens Tony Iommi och Tom Morello kommer att hitta varsin väg till de sex strängarna, den saken är säker.

Därtill slipper ni höra mig gå upp på en scen med en uselt stämd gura i hopp om att få ett par trosor att rama in, alla vinner alltså i slutändan.

En positiv bieffekt av hela grejen är även att de tårögda skivbolagen och de gnälligaste multimiljonärerna till rockstjärnor fått en ny inkomstkälla. Det är alltså inte att de får mer stålar som är det fina, utan att det i sin tur kan leda till följande utveckling:

A: Skivbolagsjättarna slutar jaga fildelare som tycker att cd-skivan är ett utdött format och accepterar att studioinspelade låtar under tjugohundratalet främst är ett promotionverktyg för att dra publik till konserter samt att sälja merchandise.

B: Gamla russin som hatat varandra i årtionden slutar återförenas och åka ut på tragiska turnéer endast för att ha råd med privatskola åt det tjog ungar gamla groupies kräver mutar för att hemlighålla.

C: Kiss, Iron Maiden, AC/DC, Metallica och alla andra som envisas med att återupprepa forna framgångsrecept, alternativt avböja från dem med katastrofal resultat, på sina albumsläpp kan göra vad det de gör bäst i stället – leva på gamla meriter.

Jag vill nu att alla ni föräldrar som läser detta tar ovanstående möjligheter i anspråk, suger på dem en stund, och accepterar faktumet att ni måste köpa ett musikspel till barnen i julklapp. Om inte för deras skull, gör det för rock’n’ rollens!

Mer läsning

Annons