Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gimo slår igenom

/
  • Patrik Godin låter uppväxtorten Gimo ha en huvudroll i debutromanen om en man som återvänder till bruksorten i Norduppland efter en skilsmässa.

Gimo i Östhammars kommun är inte en plats som har överösts med litterär berömmelse. Men nu står den forna bruksorten i centrum av en debutroman.

Annons

Inte bara som en anonym skådeplats för berättelsens skeenden, utan som en karaktär i romanen, en plats som blir en levande varelse som formar och berör de människor som växer upp där.

Patrik Godin som i dag debuterar med ”Gimokrönikan”, utgiven av Bonniers, är 41 år och bosatt i Järfälla utanför Stockholm. De tidiga åren i livet bodde han i Gimo. De i efterhand så viktiga åren. Han säger att det mesta i romanen är fiktion men, som han uttrycker det: ”Det jag har skrivit är sant, men det behöver inte betyda att det har hänt.”

Är det nervöst att som författare ge sin version av hemorten?

– Jag är inte nervös, men det är klart att det blir ett annat spänningsläge när eventuella läsare från Gimo ska läsa romanen jämfört med om en läsare i Skellefteå gör det. Jag vill inte att någon i Gimo ska känna att orten blir uthängd eller klankad på.

Tycker du själv att det är en ljus eller dyster bild du ger av att växa upp i Gimo?

– Jag hoppas att det är en nyanserad bild som både är ljus och dyster. När jag flyttade från Gimo för 25 år sedan var bilden mer dyster. Då hade jag kunnat skriva en uppgörelse med Gimo, den sortens uppgörelseroman som författare kan skriva om sina föräldrar. Nu ser jag på Gimo med fler nyanser.

Patrik Godin är säker på att människor som nu bor i Gimo kommer att känna igen sig om de läser ”Gimokrönikan”. Platser och stämningar som är svåra att som författare researcha sig till.

– Sedan är det oundvikligt att människor kommer att fundera ”är den personen han eller hon i verkligheten”. Så är det alltid när man skriver, det behöver inte handla om en liten ort för att människor ska känna igen sig.

Romanen berättar om en man som i vuxen ålder återvänder till ungdomens vänskapsrelationer i hemorten.

Patrik Godin beskriver den kraft som finns i de tidiga relationerna, de som man inte väljer och som uppstår hemma på gatan eller på skolgården av geografisk närhet. När vuxenlivet har stabiliserats upplever många hur dessa tidiga år tränger sig på med grubbel om människorna och platserna som gjorde en till den person man är i dag.

– När man är tonåring och ung vuxen finns ett behov av att göra sig fri, men med åldern kommer ett behov av att se tillbaka och försöka förstå vad det var som formade en. Ett behov som alla har, inte minst författare. För att vara hela människor behöver vi nog fundera över sådant.

Många år har gått sedan han flyttade från Gimo, och under den tiden har Gimo förändrats, precis som hela den omgivande världen har förändrats. Gimo har inte stått stilla och det som har förändrats i Gimo har också påverkat hur Patrik Godin ser på sitt förflutna där. ”Nuet” har förändrat ”dået”, menar han.

– Slutenheten som jag upplevde har förändrats. Mentaliteten är annorlunda. Gimo är precis som alla andra platser en del av en annan värld med nya möjligheter till kommunikation. Men det har också fått mig att omvärdera det förflutna och inse att det kanske inte var så slutet som jag upplevde det då heller.

Författaren Agnes Hellström, även hon uppvuxen i Gimo, ger glimtar av livet i bruksorten i romanen ”Ränderna går aldrig ur”. Men huvudsakligen skildrar den livet på Sigtuna internatskola. ”Gimokrönikan” låter däremot orten, och hur den binder samman romangestalterna, stå i förgrunden. Alltså blir det Patrik Godin som är först med att introducera Gimo för Kultursverige.

Tror du det finns fördomar i Stockholm om livet i Gimo?

– Det finns rejäla fördomar. Jag såg en intervju med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i samband med föreställningen ”Ljust och fräscht” där någon av dem sa att det blir annorlunda att spela den ute i landet och använde just ”en fackförening i Gimo” som exempel på det som finns utanför Stockholm. Jag tror att det finns en bild av de gamla bruksorterna som inskränkta och fyllda av bittra, arbetslösa människor. Samtidigt finns det ett intresse i storstäderna för Sverige som det ser ut ute på landsbygden. En alternativ bild av Sverige som fascinerar.

Är du som författare nu färdig med Gimo eller kommer du återvända?

– Inte på det sätt som i ”Gimokrönikan” där Gimo spelar en central roll, men Gimo kan mycket väl förekomma i framtiden, exempelvis kan någon person i romanen komma från Gimo.

Kristian Ekenberg

Annons