Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gjutet!

/

Jävla Gimo!

Eller jävla vilken uppväxtort som helst som man inte fort nog kan flytta från. För den sätter sig i kroppen.

Annons

I nya romanen ”Gimokrönikan” försöker berättarjaget Patrik hitta hem. Han är en nyskild högstadielärare som återvänder till barndomen värld. Den svarta Gimodammen, idrottsplatsen, simhallen, Vallonskolan, huset bakom syrenhäcken på Långgatan.

Det har gått tjugo år sedan Jussi Heiskanen en galen vinternatt sprang ut över dammens is och försvann. Jussi? Han var Patriks kamrat från sandlådan, den vilda, snoriga, intensiva, egensinniga ungen som började bygga muskler och supa istället för att gå vidare till gymnasiet. Patriks tankar upptas av Jussi. Han finns (förmodligen) inte längre men finns ändå. I Gimos förgångna. Kanske är han Gimo.

Gimo. En före detta bruksort, nio och en halv mil söder om Gävle, breder plötsligt ut sig i den svenska litteraturen. Enbart titeln ”Gimokrönikan” borde göra invånarna belåtna. Boken har faktiskt inte heller särskilt mycket att göra med den populära genren country noir.

Det är inte landsbygdsångest och skräpiga bakgårdar som speglas – utan tomheten inuti människor. Det finns fult och vackert, bra och dåligt, stannare lika väl som utflyttare. I Gimo som på andra ställen. Och det är personer som sätter spår – platserna bara befäster dem.

Patrik är tillknäppt anonym, buren av en tyst desperation. Han återupptar bekantskapen med Camilla som var Jussis flickvän men frågorna om den vilda finnen (blev han skjuten? Överlevde han? Vem var han?) låter sig inte bara ställas rakt ut. Pusslet Jussi läggs av lösa anteckningsblad, planlösa skisser som Patrik liksom måste flytta fram och tillbaka för att tyda. Jussi och Camilla. Jussi och Patrik. Patrik och Camilla. Vänskap och kärlek. Då och nu. Allt hänger ihop.

Trots dramatiska händelser saknar ”Gimokrönikan” nästan helt emotionella uttryck eftersom de återges genom den försiktiga iakttagaren Patrik. Jussi är hans eggande föreställning om motsatsen, ytterligheten, – att våga leva ”på riktigt”, att sätta tryggheten på spel och skita i vad andra tycker.

Jussi försvann under Knutmassomaskeraden – en gammal karnevalsk Gimotradition där Bruksgatan fylls av festande människor. Han var passande förklädd till clown. Men nej, vilka vi är och blir låter sig inte slitas av lika lätt som en mask. Författaren skakar Patriks minnen och upplevelser av Gimo som ett kaleidoskop, utan att styra upp en förklaring.

Stämningar och minnen av stämningar, där går gränsen. Man får känslan av att skribenten bakom ”Gimokrönikan” vill hålla sig neutral som en historiker, också vad gäller det känslomässiga.

Boken lämnar alltså öppningar. Vilket även understryks språkligt, med upplysningen att ortsnamnet Gimo kommer av ett gammalt ord, gimmu, som betyder öppning (där ett vattendrag öppnar sig mot ett större vatten).

Innehållsligt kan öppningstemat tolkas som en tro på att alla barn har möjligheter att övervinna svårigheter (exempelvis ta sig ur en social misär i Gimo).

Så blir det ändå en Gimokrönika – genom tiden, därför att platsen är sina människor som växer och förändras. Och runt Patrik förekommer många – högstadieeleven Sofia, Camillas tonårsson Tim, en ambitiös rektor, en outsider till lärarkollega. Sådana som till skillnad från berättarjaget vågat revoltera.

Möjligen känns vissa av figurerna som främlingar i helheten, och en skolresa till Kina blir ett överrumplande exotiskt inslag. Ändå är det en helgjuten roman som författaren Patrik Godin debuterar med. Han har kontroll över sin text även när den tycks fladdra iväg. Av det öppna skapas själva ramen.

Man kommer Gimo nära. Tja, varför skulle man inte kunna bo där, lika gärna som någon annanstans? Jävla Godin.

Annons