Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Glimten saknas

Sällan ser man numera svärdsfajter som på Errol Flynns tid, och om de sker är det med ljussabel i ”Star wars”, så jag hade förhoppningar om att få se sådana när Jake Gyllenhaal tar över rollen som matinéhjälte. Han skuttar mest omkring på husväggar, likt en Spindelmannen utan nät, men fyller trots allt ut matinékostymen väl som han har fått av producenten Jerry Bruckheimer.

”Prince of Persia” baseras på datorspelsserien med samma namn, om den hemlösa pojken som adopteras av kungen och tar plats bland de andra prinsarna. När pojken blir man, i gestalt av Jake Gyllenhaal, är bröderna tillsammans med deras farbror på väg att inta en stad som påstås tillverka vapen till deras fiender. Där möter prins Dastan prinsessan Tamina och kommer i besittning av en magisk dolk som kan skjuta tillbaka tiden. När prinsen anklagas för att ha mördat adoptivfadern flyr han tillsammans med prinsessan, och med dolkens hjälp ska han rentvå sig. Men dolkens kraft är tveeggad – den kan också ödelägga världen.

Genom att placera handlingen i ett diffust orienten, sagoskimrande och återkopplat till magiska myter, kan filmen tryggt släppa realismens bojor och helt hänge sig åt att vara en eskapistisk äventyrsrulle. I sceneriet, actionsekvenserna och den fåniga dolk-storyn har ”Prince of Persia” allt som kan begäras av ett Bruckheimer-spektakel. Förutom en sak: glimten. Även om prinsen och prinsessan får till ett kärleksgnabb à la Han Solo och Leia, finns det en bekymmersrynka som skuggar hela anrättningen. Antingen tar man sin historia på allvar, eller låter den helt flippa ut med en ironisk blinkning. Medelvägen är poänglös. Alfred Molina räcker inte som lustigkurre.

Jake Gyllenhaal verkar ha släppt de seriösa skådisambitionerna och går helhjärtat in för rollen som actionhunk. Han hade gjort sig bättre i, säg, ”Sagan om ringen”, som hade den djupa resonans som ”Prince of Persia” saknar. Här tar han rollen på lite för stort allvar.

Jag vill inte strö för mycket ökensand i popcornen, för ”Prince of Persia” har sina stunder, men jag tror inte att Bruckheimer och company har den serie av sommarbiosuccéer framför sig som de hoppas på. Inte någon ny ”Pirates of the Caribbean”. Man får väl släppa drömmen om Johnny Depp och vara glad så länge talande bilar – ”Transformers” – håller sig på avstånd.

Kristian Ekenberg