Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

God kollektiv neuros!

Annons

Ibland brukar jag roa mig med att i smyg iaktta konservativa tendenser hos mina vänner. Inte hur ofta de hyllar fanan, konungen och fosterlandet, för det gör de aldrig. Inte vad jag vet i alla fall. Men däremot hur deras ryggradsreflexer dömer ut små, små förändringar runt omkring dem. För att de är lite obehagliga. För att de förskjuter deras relativt trygga världsbild lite, lite grann. Bland dem som jag brukar iaktta är nog min tioåriga dotter den mest konservativa. Det räcker med att en glassmakare byter omslagspapper på en pinnglass för att hon ska bli helt orolig, sucka, skrynkla ihop ansiktet och tappa axlarna: ”Varför kan inte ALLTING bara få VARA som det ÄR?!”

Alla sådana här förändringar är ett grundskott mot hennes världsuppfattning, antagligen för att det är första gången. Är man vuxen vet man att glassutbudet förändras varje år och att de glassar som blir kvar då och då byter omslagspapper. Man kan förlika sig med det. Men om det är första gången man möter förändring hos någonting som man trodde var för allt och evigt fixerat är det som att de jävlarna håller på och mixtrar med en grundläggande naturlag! Jag känner igen det. Av samma anledning hejade jag på gammelmoderaterna när jag själv var tio år. Samma natt som Olof Palme mördades drömde jag att det var Ulf Adelsohn som blev skjuten. Det var stor sorg i min dröm.

Det finns ingenstans på året som folk är så konservativa som de är runt jul, och klimax är förstås på själva julafton. Det ska vara exakt samma sak varje år, samma Kalle, samma Karl-Bertil, samma mat, tillagad på samma sätt. Folk ska till och med säga samma saker som de alltid säger, all social interaktion ska helst följa ett oskrivet men väl inlärt manus. Det går så långt så att det mest av allt liknar en kollektiv neuros.

Och när vi väl har gett oss in i den terminologin blir det så klart naturligt att söka nyckeln till det här märkliga förhållandet i – barndomen!

Så, okej, enligt den här tesen har de flesta antingen a) ett minne av barndomens jular som ”magiska”, b) glömt bort hur det var, men har en föreställning om att barndomens jular var ”magiska”, eller c) upplevt skitjular som barn, och nu måste de ta igen det som vuxna genom att se till att alla jular i fortsättningen blir ”magiska”.

Och redan här känner man att det är upplagt för att samtliga kategorier kommer att bli lite besvikna. Medlet för att uppleva eller återuppleva en ”magisk” jul anses allmänt vara att proppa julafton full med en ansenlig mängd ritualer, ofta hämtade från just den barndom innan all förändring som man antingen vill återuppleva eller ta revansch på. Sedan ska alla julfirares individuella ritualer förstärka varandra, eller i förekommande fall hamna i konflikt med varandra. I allra värsta fall kommer julfirarnas känsla av besvikelse för att det inte blev en totalmagisk jul i år heller att bli som en tryckkokare som kokar över, vilket går ut över de närmaste, som samtliga naturligtvis råkar vara närvarande just den här dagen. Då har vi vad som brukar kallas en Norénjul.

Men det vill man ju undvika. Och vem är bättre skickad att veta hur man undviker en Norénjul än Lars Norén själv?

I hans anteckningar från julen 2008 kan man läsa: ”Sovit en halvtimme. Såg på Kalle Anka. Tänkte på mina föräldrar”.

Det låter soft. Kanske räcker det med att byta ut ordet ”magisk” ovan mot ordet ”soft”, det skulle förmodligen lösa en hel del bekymmer.

Nu inser jag att den här krönikan (som vanligt) blev extremt förnumstig så det är dags för mig att ta det obligatoriska steget tillbaka för att visa att jag också har självdistans.

När jag precis skrivit färdigt den här krönikan i går såg jag att P1:s uppesittarkväll ”Danföredan” tar farväl. Jag brukar alltid lyssna på det, men det blir bara 50 minuter i år, sedan finns det programmet aldrig mer.

Allvarligt. Min värld slås i spillror.

Mer läsning

Annons