Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Golgata-vandring

Alejandro González Iñárritus senaste film letar sig fram ur ett töcken. Men även om konturerna dröjer länge innan de framträder, förstår vi att Javier Bardem är ute på sin Golgata-vandring genom Barcelonas fattiggränder, där mörkret, blodet, smutsen och urinen tränger sig på som ett väsen.

Bardem spelar Uxbal, en dödssjuk man i mitten av näringskedjan. Han är en småkriminell förmedlare av illegal arbetskraft, samtidigt är han själv en lus på samhällskroppen. Han utnyttjar för det är ett sätt att överleva i den värld som är hans, och mixat med detta finns också det mjukare, det osjälviska, inte bara i bandet till barnen utan också i hur han hjälper en ensam afrikansk kvinna och hennes barn. Iñárritu låter globaliseringens bakgård bli slagfältet i sin film, duken som han projicerar sina bilder mot. Alla för en kamp, den är bara mer eller mindre hård, men en sak är säker: den slutar på samma sätt.

”Biutiful” är som berättelse formlös, och det är inte utan att man längtar bort, ut ur biomörkret, men samtidigt finns det en hypnotisk kvalitet i bilderna från den spanska slummen, ett slags smutsens poesi där även de övernaturliga inslagen har skit under naglarna. Som mest suggestivt blir det visuella berättandet när de kinesiska arbetarna, som har dött av förgiftning genom en olycka, ska dumpas till havs och flyter in mot stranden, spys upp på land igen. Inte ens havet vill ha dem.

Bardem stapplar genom filmen med ett kallsvettigt skådespeleri, en plågad mask som tycks frusen i stum förtvivlan. För att lovsjunga en skådespelarinsats kräver jag mer variation än så. Och även om filmens töcken klarnar något, är dess syfte vagt, en kritik mot världsordningen som mumlas fram ur mungipan.

Kristian Ekenberg