Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Återuppliva antimilitarismen!

Annons

Det kan inte hjälpas. Men jag häpnar alltid över hur pass lätt det är att frigöra pengar till försvarsmakten och hur svårt det är att få loss pengar till en alltmer krisande välfärd. I förra veckan klev de fram, de fyra samarbetspartierna med Peter Hultqvist i spetsen, och klargjorde att försvaret får ungefär de pengar de mer eller mindre utlovades i försvarsberedningen. Om några år kommer kostnaderna för försvaret att uppgå till runt 1,5 procent av BNP. Från ett försvar som för några år sedan kostade skattebetalarna 40 miljarder per år kommer inom ett halvt årtionde att kosta oss en bra bit över åttio miljarder.

Jag vet att min egen snåla inställning till försvarsmakten, som jag haft sedan den dag för mer än fyrtio år sedan då jag valde att vägra värnplikt, knappast är en majoritetsuppfattning. Men jag förblir likväl chockad över att försvarskritiska uppfattningar nästan inte längre hörs i svensk debatt.

Nästan alla partier, även oppositionen i det konservativa blocket, är glada. Vänsterpartiet är litet tystare, men vågar knappast protestera högljutt. Och när de nya försvarssatsningarna diskuteras i medierna är det i allt väsentligt experter från Försvarshögskolan och liknande som träder fram och berättar vad situationen kräver – och det är alltid mer.

Jodå, jag är medveten om att en majoritet av väljarna nog är positiva till ett kraftigt stärkt försvar. Jag vet att min egen snåla inställning till försvarsmakten, som jag haft sedan den dag för mer än fyrtio år sedan då jag valde att vägra värnplikt, knappast är en majoritetsuppfattning. Men jag förblir likväl chockad över att försvarskritiska uppfattningar nästan inte längre hörs i svensk debatt.

Samtidigt går många svenskar omkring och inbillar sig att Sverige är mer fredsvänligt än andra nationer. Jag får intrycket av att de helt enkelt inte blivit informerade om att Sverige är en av världens ledande vapenexportörer; svenska vapen återfinns i de flesta krigssituationer i världen.

En lång tradition av antimilitarism, som alltid varit levande inom arbetarrörelsen, är idag nästan helt bortsopad. Det befästa fattighuset hette en stridsskrift som en ung Per Albin Hansson utgav i förra seklets början. Och även om Sverige under Palme-eran delvis spelade under täcket med Nato fanns en bekännelse till både neutralitet och alliansfrihet som hade betydelse och inspirerade omvärlden. Kanske var det sista uttrycket för s-märkt antimilitarism Ingvar Carlssons motvilja mot Gulfkriget. Sedan dess är den traditionen borta, även om den ekar svagt i exempelvis Margot Wallströms nu pågående försök att medla i Jemenkonflikten.

Även bland s-märkta opinionsbildare hörs sällan någon hård kritik mot denna skräcködla Nato från kalla krigets dagar. Det är t ex fullt möjligt att både fördöma Putins aggression och samtidigt varna för den destruktiva roll som ett växande Nato har och de ökade spänningar i Östersjöområdet som svensk upprustning leder till.

Vad socialdemokratin än föreslår för ytterligare satsningar på försvaret kommer partierna till höger att föreslå än större satsningar. Den kapplöpningen har socialdemokratin ingen chans att vinna.

Ett av de problem som uppstår när den antimilitaristiska traditionen inom socialdemokratin sviktar är att själva den politiska agendan snabbt förskjuts högerut och alltmer glider ur socialdemokratins händer. Vad socialdemokratin än föreslår för ytterligare satsningar på försvaret kommer partierna till höger att föreslå än större satsningar. Den kapplöpningen har socialdemokratin ingen chans att vinna. Mycket riktigt har vi de senaste åren fått bevittna hur de borgerliga partierna ständigt pressat s-regeringarna till alltmer generösa försvarssatsningar.

Jämför den logiken med välfärdssatsningar: Där bjuder borgerligheten aldrig över. Där vinns en agenda.

Den långa antimilitaristiska traditionen bör därför av många skäl återupplivas. Den kastar ett starkt sken, ett civilisationskritiskt sken, över den bisarra militära upprustning som pågår på många håll i världen. Vi vet till exempel att militärens klimatpåverkan är enorm. Den största enskilda miljöboven på planeten är sannolikt den amerikanska försvarsmakten, med alla sina baser runtom i världen och den ryska eller kinesiska är inte långt efter.

En återupplivad antimilitarism blixtbelyser den falska självklarheten i de prioriteringar som görs. I lördags gick moderaterna ut med en offensiv mot skjutningar och gängvåld. Men det är slående att se att nästan inget av det moderaterna föreslår egentligen får kosta några pengar, särskilt inte i jämförelse med de miljarder som så lättvindigt rullar till försvaret.

Vem förmår idag ens tänka tanken att de mer än åttio miljarder som 2025 ska läggas på försvaret istället läggs på att få utsatta förortsmiljöer att resa sig på benen och undanröja de mekanismer som får gängvåld och organiserad brottslighet att gro? Jag tror att svensk politisk debatt mist de där kritiska perspektiven på de prioriteringar som görs.

Vem förmår idag ens tänka tanken att de mer än åttio miljarder som 2025 ska läggas på försvaret istället läggs på att få utsatta förortsmiljöer att resa sig på benen och undanröja de mekanismer som får gängvåld och organiserad brottslighet att gro? Jag tror att svensk politisk debatt mist de där kritiska perspektiven på de prioriteringar som görs.

Den antimilitaristiska traditionen måste återupplivas. Framtiden klarar sig inte utan den.

Annons