Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Centern satsar inte på landsbygden!

Annons

Jag spetsar till det i rubriken ovan. Men jag blir upprörd när Centerpartiet nu går ut med sitt landsbygdspaket – överenskommet med socialdemokrater och miljöpartister i regeringen - där den viktigaste ingrediensen alltså är en skattesänkning för människor på landsbygden. Detta presenteras som en ”satsning”. Men jag menar att något har gått rejält snett i hela det politiska språkbruket när skattesänkningar så självklart presenteras som ”satsningar”. Jag har tidigare försökt formulera problemet i en slags aforism, som jag vet brukar reta många nyliberaler och den lyder så här:

Varje krona

som går förlorad

i en skattesänkning

är en stöld

från det gemensamma.

Men jag menar att något har gått rejält snett i hela det politiska språkbruket när skattesänkningar så självklart presenteras som ”satsningar”. Jag har tidigare försökt formulera problemet i en slags aforism, som jag vet brukar reta många nyliberaler och den lyder så här: Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma.

Att utge sig för att förbättra situationen för människor i glesbygden genom att sänka deras skatter anser jag är att börja såga av den gemensamma gren som vi alla i slutändan sitter på. Varje skattesänkning kommer nämligen att på sikt göra det svårare att göra verkligt offensiva satsningar på det som verkligen behövs, särskilt på landsbygden: Offentlig service och alltifrån busslinjer, arbetsförmedlingar, vägar, bredband och all den nödvändiga välfärden i form av vårdcentraler, förskolor, skolor och så vidare.

Att det belopp som det rör sig om i centerns framförhandlade skattesänkning är så litet – 137 kronor i månaden - är därför inte min huvudinvändning. Det är själva det nyliberala tankesättet: den nedåtgående spiralen av skattesänkningar som på sikt gör politiken till ett allt svagare instrument för social utjämning. Just skattesänkningar tenderar dessutom alltid att stärka idén om det privata som viktigare än det offentliga. Det som äger rum i ett samhälle där skattesänkningar är ett slags norm, ja något av en överideologi, främjar ett slags privatisering av våra medvetanden när skattesänkningar och inte generella satsningar via ökade statsutgifter hamnar i fokus.

Det är själva det nyliberala tankesättet: den nedåtgående spiralen av skattesänkningar som på sikt gör politiken till ett allt svagare instrument för social utjämning. Just skattesänkningar tenderar dessutom alltid att stärka idén om det privata som viktigare än det offentliga.

Ett annat problem med detta landsbygdspaket är att det inte ens omfattar alla på landsbygden i Sverige, utan de kommuner som utgör vissa stödområden i norra och delvis västra Sverige. Många glesbefolkade kommuner som går på knäna får alltså ingenting av de här pengarna. Jag menar att landsbygdssatsningar bör vara generella och inrikta sig på ökade resurser till krisande välfärd och offentlig service. Den enda utjämnande politik som i längden fungerar är hårdare beskattning av kapitalinkomster och höga löner samt satsningar på låginkomsttagare, var dessa än befinner sig i landet. För att ta Dalarna: Det finns låginkomsttagare i Falun och Borlänge likaväl som i Vansbro eller Mora – och det finns välbeställda och till och med rika människor även i fattiga kommuner.

Jag skrev att min rubrik är tillspetsad. Det är den förstås. I det där landsbygdspaketet finns andra saker som är utmärkta om än otillräckliga. Centerpartiet har de senaste femton åren rört sig i en doktrinär marknadsliberal riktning, vare sig det gäller privatiseringsiver eller skattesänkningar. Ta det där med vinster i välfärden. Det finns en majoritet till och med bland borgerliga väljare för att begränsa vinsttuttagen hos det privata välfärdskapitalet. Men de borgerliga partiledarna slår konsekvent dövörat till för dessa opinioner och ställs heller aldrig till svars av media för gapet mellan ledning och väljare i den frågan.

För att ta Dalarna: Det finns låginkomsttagare i Falun och Borlänge likaväl som i Vansbro eller Mora – och det finns välbeställda och till och med rika människor även i fattiga kommuner.

Men andra, mer socialliberala traditioner ekar också djupt i detta parti, som en gång i tiden var landsbygdens starkaste röst i politiken, och jag hoppas att de med tiden kan bli mer framträdande. Ibland inbillar jag mig höra tecken på det hos Annie Lööf. Och när det gäller jordbruksfrågor förblir partiet som bekant smått planekonomiskt.

Konflikten mellan stad och land har blivit alltmer akut. Många utanför storstäderna känner sig idag mer främmande för storstadseliterna än tidigare. Vi har sett Gula västar och bensinuppror. Vi har sett dagspressen dra sig tillbaka från hela kommuner och lämna fältet fritt för Facebooks alla konspirationsteorier.

I en sådan värld skulle Centerpartiet kunna spela en mer progressiv roll genom att överge det nyliberala paradigmet som knappast någon vanlig människa längre tror på och hitta tillbaka till sina rötter.

Kan något sådant ske? Jag hoppas det. Men tvivlar.

Annons