Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Så här bör (s) tala om flyktingpolitiken!

Annons

Under en tid har nu debatten om socialdemokratin och migrationspolitiken pågått. Och den har fått en lite annan ton än den som mer utpräglade högersossar som Widar Andersson eller Stig-Björn Ljunggren länge försökt sätta. Det är framförallt redaktören för tidskriften Tiden, Payam Moula, som på ett rätt briljant sätt gått spetsen för den nya tonen. Han är radikal i ekonomiska frågor och kräver höjda pensioner, mer pengar till kommunerna, stopp för vinstjakten i välfärden och skattehöjningar för de rika – samtidigt som han menar att migrationsfrågan måste ses ur ett fördelningspolitiskt klassperspektiv och därför förordar ett lägre flyktingmottagande.

I en artikel lyckades han till och med inkalla den Karl Marx som på sin tid varnade för att inflödet till de brittiska öarna av fattiga irländska arbetare sänkte priset på engelsk arbetskraft och därmed gjorde engelsk arbetarklass mer reaktionär.

Det där är en i grunden annan debatt än den som bedrivs av s-rörelsens egna högerdebattörer. Och den kommer att fortsätta, trots att åtskilliga s-debattörer – till exempel Aftonbladets annars förträfflige Anders Lindberg - helst inte alls vill tala om frågan, med det märkliga argumentet att partiet borde tala om annat viktigare.

Det där är en i grunden annan debatt än den som bedrivs av s-rörelsens egna högerdebattörer. Och den kommer att fortsätta, trots att åtskilliga s-debattörer – till exempel Aftonbladets annars förträfflige Anders Lindberg - helst inte alls vill tala om frågan, med det märkliga argumentet att partiet borde tala om annat viktigare.

Men (s) undkommer inte frågan. Och den är fruktansvärt svår: Antalet flyktingar i världen är nu rekordstort och det är varje nations skyldighet att ta emot så många som det går. Frågan är var gränsen ska sättas eller om det alls bör finnas en gräns. De allra flesta är överens om att värna asylrätten. I praktiken är det emellertid så att nationalstater ändå alltid finner olika sätt att minska sitt flyktingmottagande.

Det avgörande nu är att slå fast vad som är viktigast, ett slags prioriteringsordning för debatten. Ty även om jag anser att flyktingpolitik är en central fråga så bör den - lika lite som exempelvis försvarsfrågan – aldrig, aldrig hamna överst på socialdemokratins agenda; där har kritikerna av en mer restriktiv s-linje i migrationsfrågan helt rätt. Den dag socialdemokratin slutar att kämpa för jämlikhet och välfärd som sina främsta mål är loppet helt kört.

Jag tror att det här är vägen att gå och det sammanhang flyktingfrågan måste placeras i:

1/ Aktivera fördelningspolitiken med social jämlikhet och mer resurser till välfärden som mål. Låt detta alltid vara partiets centrala uppgift. Det kräver massiva investeringar, skattehöjningar för de översta skikten och ett nytt finanspolitisk ramverk där kampen mot en försvinnande statsskuld inte är fundamentet. I dagsläget, med en socialdemokrati inlåst i Januariöverenskommelsen, är det inget som omedelbart står på dagordningen – men det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen måste ha detta som mål, annars finns ingen framtid att hoppas på.

2/ Sjösätt en klimatpolitik som på allvar ställer om samhället i klimatneutral riktning. Det måste ske i ljuset av min första punkt. Klimatpolitiken måste gå hand i hand med den sociala jämlikheten och en fördelningspolitik som värderar landsbygdsbon lika högt som innerstadsbon. Detta är, vid sidan av jämlikheten, den stora ödesfråga som socialdemokratin måste gå i spetsen för att lösa. På sikt, och redan nu, driver klimatkrisen fram nya flyktingvågor.

3/ Permanenta för överskådlig tid ungefär den strama flyktingpolitik vi har sedan 2015. Jag tror det är helt nödvändigt. Fortfarande drömmer många - särskilt unga - socialdemokrater om att åtstramningen från 2015 bara bör vara temporär. Många av de flyktingar som valde just Sverige för vår tidigare väldigt generösa flyktingpolitik borde ges en allmän flyktingamnesti – men efter det måste den mer restriktiva linjen gälla. Ett flyktingmottagande som återigen kraftigt skulle öka kommer ofelbart att förstärka en allt värre segregation (= förstärka klassamhället) och inte minst en bostadsbrist som idag gör livet svårt för så många med svag förankring på arbetsmarknaden. När arbetslösheten nu snabbt ökar drabbar den framförallt de många nyanlända. Gängkriminaliteten har en koppling till det fördjupade klassamhälle som usel integration alltid mynnar ut i.

Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företagare och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle. Facktidningar som Dagens Arbete har i många reportage visat hur fattiga, utländska arbetare exploateras på arbetsmarknaden. Klartecknet för den katastrofala utvecklingen var Alliansregeringens beslut 2008 om en nästan total avreglering av arbetskraftsinvandringen.

Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företagare och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle. Facktidningar som Dagens Arbete har i många reportage visat hur fattiga, utländska arbetare exploateras på arbetsmarknaden. Klartecknet för den katastrofala utvecklingen var Alliansregeringens beslut 2008 om en nästan total avreglering av arbetskraftsinvandringen. Det betyder inte att all arbetskraftsinvandring måste strypas – invandringen av högutbildad arbetskraft präglas inte alls av denna exploatering.

Sammanfattningsvis: Migrationspolitiken måste diskuteras - men det måste för socialdemokratins del alltid ske i ljuset av de två första punkter jag nämner. Koppla alltid flyktingfrågan till det som alltid varit vänsterns och arbetarrörelsens självklara utgångspunkt: Samhällsplanering. (I boken Populistiska manifestet skriver jag och Åsa Linderborg om detta).

Hursomhelst står det helt klart att socialdemokratin och vänstern i vid mening inte orkat diskutera dessa frågor men de närmaste åren måste det ske.