Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grandios man i grandiost format

Han skulle ha passat här, hos oss. Strindberg skulle ha rusat in i Robert Aschbergs studio, håret uppkammat en halvmeter över huvudet, och läst lusen av sina belackare; han skulle ha glidit perfekt in i baren på PA och Co bredvid Carina Rydberg; han skulle ha skrivit ett svavelosande svar på Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”, för man får anta att han hade blivit indragen i den härvan.

Om vi hade haft August Strindberg istället för 1800-talet hade han också besparats från vissa pinsamheter, som försöket med alkemi.

2000-talet har å andra sidan frestelser som Strindberg inte utsattes för, som att vara programledare för ”Karlavagnen”, vilket en nutida epigon inte kan motstå. Strindbergs kvinnohat är nu mer kontroversiellt, och man får anta att gubben i levande version hade fått det ännu hetare om öronen.

Till skillnad från nutida litterära upptågsmakare behöver Strindberg inte längre kämpa för uppmärksamheten. Han kan vila i graven medan hans rykte ännu stormkokar över samtiden.

Tanken på en lyxbok som ”Om Strindberg” – stor, tung, vacker – om Heidenstam är skrattretande. Men till Strindberg är den alldeles självklar. Redaktören Lena Einhorn har samlat en handfull Strindberg-kännare som var och en nystar i olika aspekter av författaren.

Skribenter som Ernst Brunner, Ulrika Knutson, Ebba Witt-Brattström och Ludvig Rasmusson guidar oss genom den stora diktarens liv, från första till sista andetag, och insprängt i kronologin finns kapitel som zoomar in Strindbergs kännemärken: kvinnokarlen, kriserna, kvinnohataren, konstkritikern, debattören, flanören, galenpannan, bildkonstnären, guldmakaren, dramatikern, skärgårdsskildraren, landsflyktingen …

Sammantaget blir det en ordmosaik som ger en god, om än inte heltäckande, bild av författaren. Alla är inte lika stora stilister som Strindberg-kännare, och vissa kapitel, som Nina Solomins bidrag om Strindberg och judarna, känns som överkurs.

Med en författare som så konsekvent har vänt ut och in på sig själv i sina texter, är det naturligt att personen Strindberg får ställa sig i förgrunden, och kärleksrelationerna är en stor del av livet. Ändå kan jag tycka att Strindbergs kvinnor bereds för stor plats på scenen; Siri von Essen, Frida Uhl och Harriet Bosse får sina egna kapitel, och även om de har en roll som vampyroffer i själsätaren Strindbergs författarskap, är deras liv återgivna i orimlig detalj. Lika orimligt är det att gymnasieelever i svenska ska behöva memorera namnen på Strindbergs kvinnor; man får hoppas att framtidens studenter slipper rabbla upp alla Per Hagmans ligg.

Däremot uppskattar jag att boken samtidigt ger en tidsbild från Stockholm, i synnerhet Rebecka Lennartssons fina kapitel om ”flanerandets konst”.

Även de avslutande kapitlen, där sådana som Susanna Alakoski och Leif Zern skriver mer personligt, ger intressanta nyanser av huvudpersonen. Björn Ranelid kryper in under huden och skriver med Strindbergs penna, och likheterna dem emellan blir komiska, inte minst deras paranoida självhävdelse.

Allt som sägs i ”Om Strindberg” har sagts tidigare, mer utförligt, men bokens förtjänst är den samlade bilden av författaren samt den imponerande formen med otaliga fotografier och målningar.

Tillsammans visar pusselbitarna en människa och konstnär som med sina sköna och fula sidor attraherar och repellerar, men aldrig tråkar ut, en personlighet som i sin grandiositet borde göra alla dokusåpadeltagare gröna av avund, såvida de vet vem han är.