Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gränslös underlivshumor

Envåldshärskare i alla länder förenas i Sacha Baron Cohens nya komedi. In loving memory of Kim Jong-Il anger förtexten.

Uppenbart är dock att det satiriska prickskyttet främst gäller arabvärldens tyranner. Sacha Baron Cohen, i folkmun Borat, gestaltar en Khadaffi- och Saddam Hussein-liknande figur vid namn Aladeen utrustad med samtliga vidriga karaktärsdrag man kan föreställa sig bakom sitt svarta helskägg.

”Vårt lands kärnkraftsprogram inriktar sig, fniss, enbart på civil, fniss, produktion av uran, fniss”, meddelar han världen.

Sen förflyttas handlingen till USA. Aladeen ska tala i FN men byts i en statskupp ut av en dubbelgångare och hamnar på gatan. Alltså plats för ungefär samma lustiga situationer som drabbar Eddie Murphy i ”En prins i New York”. Banalt, men tacksamt.

Samtidigt är det naturligtvis ett tillfälle att spegla USA. Sketchen när Aladeen och CIA tävlar i tortyrinstrumentmodeller är underbar. Filmen driver inte minst med politiskt korrekta – despoten mottas med öppna armar i ett antirasistiskt feministiskt ekologiskt kollektiv.

Här serveras därtill en intressant, Sverigeaktuell, definition på västerländsk demokrati – ett system där ingen tvingar kvinnor att raka sig under armarna, men de är fördömda som inte gör det.

Sacha Baron Cohen är hejdlös och underlivshumorn gränslös i ”The dictator”. Han verkar gå på en filmisk LCHF-diet. Klichéer och tabun är fettet och såsen man får frossa i. Hemmaplanen är en god årgång av Saturday Night Live.

Verklig udd saknas däremot. Charlie Chaplins film med samma titel tillhör inte jämförelsematerialet.