När fågeln lyfter, gungar grenen.
Det skulle kunna vara
ett vackert ordspråk
från en urbefolkning någonstans i världen
och det kunde betyda detta enkla:
att jorden känner av vår tyngd.
Grenar darrar överallt omkring oss
från tyngden
av en civilisation
som planeten inte längre förmår bära.
Jag har gått under stjärnklara himlar
när stjärnorna varit så
gnistrande nära att jag
med handen tyckt mig kunna röra vid dem.
Och jag har då tänkt
att det inte alls är det väldiga
och det ofattbart stora
som dessa stjärnor vill berätta om.

Jag har tänkt att de istället vill säga hur små vi är,
hur skyddslösa vi är,
hur tunn den hinna av liv
och den biosfär verkligen är
där allt vi älskar
är hänvisade att finnas till:
Den du älskar och den du älskas av
har bara detta lilla
utrymme under stjärnorna
som kallas biosfären,
ett kyffe i solsystemet,
en grön oas i Vintergatans ökennätter:
detta är den sfär
där hela vårt liv och all vår död vistas.

Det finns ingen klimatfråga. Klimatfrågan är ingenting annat än ett svar, ett ropande svar från biosfären på en industriell kapitalistisk konsumistisk civilisation.
Det finns ingen klimatfråga.
Klimatfrågan är
ingenting annat än ett svar,
ett ropande svar från biosfären
på en industriell
kapitalistisk
konsumistisk civilisation.
Grenen gungar där fågeln lyft.
Den gungar av glädje och frihet.
Vi måste gå
med lättare steg på jorden.
Vi måste bära
mycket mindre med oss.
Vi måste skapa den jämlikhet
som gör att leenden byts
mellan människor
Istället för värderande statusblickar.
Vi måste göra oss skyddslösa.
Så skyddslösa att vi uppfattar
de svaga viskningarna
från en stjärnhimmel eller en
fågel som lyfter från
en gungande gren.
Grenen darrar av glädje när den nya
klimatmedvetna
människan passerar
med sina oändligt lätta steg.
Kommentar: Denna dikt tillägnar jag Miljöpartiet som nu har kongress i Linköping. Mycket av vitaliteten i svensk politik hänger på att Miljöpartiet reser sig igen. Det är idag Vänsterpartiet och Miljöpartiet som står för det grönaste i politiken.,