Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gubben Strages ”På spåret”-vägran

Annons

Redan som spermie korades Kristian Luuk till en framtida programledare av ”På spåret”. Avdelningen för arvsanlag på ”På spåret”-redaktionen sökte med ljus och lykta efter den perfekta uppsättningen dna, reste land och rike runt – med tåg, givetvis – och spanade efter en arvinge.

Vid lilla Kristians barnsäng samlades tre visa redaktörer från redaktionen och ropade ”honom ska vi ha!”.

I stället för att fostras direkt av redaktionen, lät de honom följa med hem till föräldrarna, om än alltid med ett vakande öga på arvingen. De firade med tårta den dagen då lilla Kristian, på utflykt till ett hemligt resmål med förskolan, drog i nödbromsen när han förstod vart de var på väg. Utklädda till talpedagoger besökte Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg lilla Kristian, som fick följa med de lösmustaschförsedda herrarna till ett rum där han utsattes för kopiösa mängder ordvitsande.

När lilla Kristian började intressera sig för ironi, tolkade ”På spåret”-redaktionen det som ett tonårsuppror mot den mer Göteborgsbaserade humor som de fyllt hans barndom med, men de tappade aldrig hoppet om att den korade skulle återvända till dem. Även Fredrik Lindström hade på ett tidigt stadium valts ut som efterträdade till Björn Hellberg, och när han kom in i lilla Kristians liv såg det ut som en slump, vilket det självfallet inte var. När svenska folkets fredagsunderhållning planeras lämnas ingenting åt slumpen.

Ännu en tårta köptes på redaktionen när lilla Kristian började visa de första tecknen på håravfall, förutspått av avdelningen för arvsanlag och nödvändigt för att inte chocka den trogna publiken i övergången från Ingvar Oldsbergs kala hjässa.

När så lilla Kristian, via konkurrentkanalen Tv4, gick över till SVT konstaterade redaktionen att allt gått planenligt. Nu kunde sökandet efter Kristian Luuks efterträdare inledas.

Själv har jag alltid sett mig själv som den perfekta ”På spåret”-tittaren. Mitt första minne av programmet var hur jag i pulkabacken ursäktade mig inför mina kamrater, gick in, tog av mig de blöta strumporna och började gissa resmål, en aktivitet som försvårades av att jag i den åldern knappt hade besökt huvudstaden i Sverige, än mindre den i Moldavien.

Problemet med att i så späd ålder ha lockats av ”På spåret”, är att man under många, långa år får dölja sin böjelse för att accepteras socialt. Som snart 30 år börjar jag se fram emot en tid där de faktiskt förväntas av mig att ägna fredagskvällarna åt Luuk och Lindström. Därför blir jag aningen oroad av att krönikören Fredrik Strage så ilsket läxar upp sina jämnåriga för att de väljer att ägna sina fredagskvällar åt rälsbaserad frågesport. Han får dödsångest och skriver ”blotta signaturmelodin får likstelheten att sprida sig i mina leder.”

Strage, den svenska kulturjournalistikens eviga Peter Pan – pojken som vägrar bli stor. Men om en 38-årig gubbe som Fredrik Strage anser sig för ung, betyder det då att jag måste vänta i tio år till?

Jag tröstar mig med att förtida ha accepterat gubben i sig, är mer smakfullt än att vara den sista som klamrar sig fast vid dj-båsets förskolestaket, iklädd en oklanderlig t-shirt med bandtryck.

* * *

Till sist: Det är lätt att föreställa sig hur det bolmar av idéer på Tv4 för att spinna vidare på ”Solsidan”-succén med dubbelmiljonpublik, en raritet numera i den splittrade mediekonsumtionens tidevarv. Nog måste vi kunna pressa tittarsiffrorna ännu högre, tänker de. Varför inte heminredningshjälp av Ernst Kirchsteiger till Alex och Anna, David Hellenius-vitsande måste kunna klämmas in någonstans, ”Idol”-artister inhyrda som privatkonsert av Fredde och en Bingolott som grädde på moset. Eller lök på laxen, kanske det ska vara.

Mer läsning

Annons