Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gula getens konspiration

Annons


Jag har aldrig gett mer än 300 kronor för en skiva och förstår inte tjusningen med signerade exemplar och pråliga specialförpackningar. Därför bor det inga rariteter och dyrgripar i mina hyllor, som istället är fyllda med kvalitetsmusik inhandlad för en spottstyver under åren då skivbutikerna hostade blod och kollapsade. I och med detta har det fysiska formatet sprungit ifrån mig i dagsläget, då allt fler band vägrar bemöda sig med att ge ut schysta standardutgåvor och istället satsar på mindre husbyggen till förpackningar med medföljande ölglas och hundkennel.
Problemet med dessa så kallade ”lyxutgåvor” är att mervärdet de erbjuder alltid känns påklistrat och uppgivet. Mastodontversionen av Morbid Angels senaste magplask ”Illud divinum insanus” är ett praktexempel på hur trötta försök som görs för att snärja fans med överdimensionerad veckopeng. För en och en halv tusenlapp får man en trälåda packad med t-shirt, rökelsekar, stearinljus, affisch och en läderinbunden bok utöver själva albumet på cd och dubbelvinyl. Kanske kan man ha nytta av krimskramset genom att torka sina tårar med tröjan, bränna rökelsen för att täcka över stanken av skam och tända ett ljus för att lysa upp i avgrundsmörkret som infinner sig när man lyssnar på uselheten som är skivan.
Undantag finns givetvis, även Sandvikens eget Sorcery har en strikt limiterad trälåda med sitt namn på. Den relevanta skillnaden gentemot amerikanernas åbäke är att man i Sorcerys fall betalar för exklusivt musikaliskt innehåll. Låtar som tidigare bara funnits tillgängliga på kassett, om ens det, samlade på vinyl i en utgåva som summerar bandets karriär under ett lock är genuint intressant. Tanken på hur liknande vinyllådor stämplade med namn som Black Sabbath, Motörhead eller Bathory skulle svälla till åtråvärda kistor fyllda med musikhistoria får mitt sparkonto att skälva.
Just Bathory står även för en av musiknörderiets största skatter: Den gula geten. Första pressen av det självbetitlade debutalbumet från 1984 var tänkt att prydas av en getskalle tryckt i guldfärg på svart bakgrund, tack vare en hänsynslös tryckare blev geten istället läckert kanariegul. Känslan av obskyr och rå tafflighet förstärks ytterligare av faktumen att första spåret ”Storm of damnation” glömts att skrivas med i låtlistan samt att titeln ”Necromansy” felaktigt stavats med S på grund av att bokstaven C tog slut bland de ”gnuggisar” som användes för att göra omslag och baksida. Så sent som förra veckan auktionerades ett exemplar bort för 6 900 kronor på Tradera.
Värdet baseras på uppgifter om att den gula geten finns i så få exemplar som 300 stycken totalt sett. Andra källor talar om att det mer generöst trycktes 1 000 gula getter, men bägge dessa siffror är förbryllande. Hur många har man inte hört nämna att de äger denna relik? I var och varannan intervju med hårdrocksmusiker uppges ett stolt innehav. Det vore mycket intressant att ta fram förstoringsglaset och börja lägga ihop siffrorna. Är den gula geten en konspiration?

David Jannati

Mer läsning

Annons