Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hack i häl på vargarna

Det siktas nya vargar kring Ockelbo. Per Ahlqvists jobb är att följa dem i spåren och hoppas att de lämnat ifrån sig bajs, blod eller kiss längs vägen. Där finns nämligen DNA som ger svaret på hur många vargarna är, och varifrån de kommer.

De senaste veckorna har lokala vargobservationer forsat in på sajten rovobs.se, särskilt i skogarna och byarna runt Ockelbo.

Är man intresserad av var rovdjur befinner sig är det spännande läsning. Men rapporteringen är inte helt okontroversiell. Dels kritiseras den för att styra eventuella tjuvjägare på spåren. Dels blir ganska få observationer kvalitetssäkrade av länsstyrelsen, vilket kanske väcker besvikelse. Folk vill gärna veta om de har sett rätt, och hur många vargar det rör sig om.

Per Ahlqvist som jobbar med just varginventering i fält åt länsstyrelsen förklarar:

– Vi håller främst ordning på vilka revir som finns. Och eftersom det bara är alfaparet som markerar revir så koncentrerar vi oss på att säkra deras spår, och det görs enligt vissa formella kriterier. Det är väl baksidan med omfattande rapportering, att det krockar med förväntningarna på att vi ska säkra alla spår.

Per vill betona hur imponerad och tacksam han är för rapporteringsviljan kring Ockelbo.

– Jag blir nästan rörd av hur både jägare och andra engagerar sig och bidrar med observationer. En del kan vara ute hela nätterna för att sen ringa mig om spårtips på morgonen.

Han har märkt att det brukar vara så i områden där en stor skogsägare, i det här fallet Stora Enso, dominerar. Där har markägare och jägare ofta en gemensam agenda; man vill helt enkelt veta hur det verkligen förhåller sig med varg i området.

– I vissa trakter rapporteras ingen varg alls. Av vilka skäl vill jag inte spekulera i, säger Per.

Ockelbo gränsar till både Sjösvedenreviret, som sträcker sig från Åmot till Alfta, och Korsåreviret, som sträcker sig från Jädraås mot Svärdsjöhållet. Per Ahlqvist har stannat till mellan en vargspårning i Korsåreviret, och en kvällsträff med jägare i Alfta.

Det varg-DNA som han samlar i skogarna runt Ockelbo skickas till Viltskadecenter på Sveriges Lantbruksuniversitet för identifiering. Man har lokaliserat två olika grupper av varg, som båda revirmarkerar. Ett sällskap som troligtvis tillhör Sjösvedenreviret, och så det nya paret som rör sig kring Ockelbo.

Vad skulle ett nytt alfapar innebära för området?

– Att Sjösvedenreviret trängs tillbaka lite, eller att det nya paret korsar väg 272 och flyttar lite österut.

Hur kan en vanlig bilväg vara ett hinder för en varg?

– Vargar respekterar ofta stora avskiljningar i naturen, som trafikerade vägar, järnvägar, stora vattendrag eller jordbruksmark. Hittills har vargarna i Sverige inte varit fler än att de fått det utrymme de kräver, normalt tio kvadratmil. Men kanske ändrar de beteende om de blir fler.

Hur möts hanen och honan?

– I det här fallet kan man tänka sig en hane som kommit vandrande och möjligen fört med sig en hona från Sjösvedenreviret.

Hur upptäcker man revirmarkeringarna?

– Det aktiva alfaparet markerar högt upp i terrängen för att det ska synas ordentligt. De lämnar också tydliga krafsmärken. Övriga flockmedlemmar pinkar sittande och så diskret som möjligt, även hanar.

Och om en djärv ungvarg också skulle drista sig till att pinka med lyft bakben?

– Det vore nog inte så klokt, säger Per. Det råder en tydlig hierarki i vargflockar.

Människor han möter har ofta egna åsikter om vargen, för eller emot. Det kan bli en styv uppgift att förhålla sig neutral och diplomatisk.

Vilka är de vanligaste missuppfattningarna om ditt jobb?

– Man misstar sig på vår roll och tror att vi antingen är en del av Naturvårdsverket, eller Naturskyddsföreningen. Vi antas vara på ena eller andra sidan om vargdebatten. Men länsstyrelsen har uppdrag från staten, med specificerade uppgifter.

– Officiellt står vi för regeringens och riksdagens rovdjurspolitik. Men det kan bli ett öppnare samtalsklimat, om man inte är alltför inbunden.

Vad tänkte du när du först hörde talas om att vargen återkommit till Sverige?

– Vi trodde väl inte riktigt att det var möjligt att ett vargpar kunde dyka upp mitt i Sverige, som den gjorde i Värmland i början av 80-talet. Eftersom den vandrat ned obemärkt så frodades också konspirationsteorin om att man planterat ut vargar från djurparker.

Per Ahlqvist är från Bergslagen men bor numera i Undersvik, mellan Arbrå och Järvsö. Snart kommer han att hitta i finnskogarna med förbundna ögon, efter allt åkande på skogsbilvägarna.

Det är där man har störst chans att spåren efter vargarna, eller till och med vargarna själva.

– De sjunker djupt ned i snön så de går gärna längs stigar och vägar. På nätterna är det väldigt vanligt att de håller sig på bilvägar, så om man kommer ut före snöplogen har man chansen att få se spår.

När har du själv stött på vargar?

– När jag spårat och de plötsligt står där. Eller när vi räknat valpar vid en varglya, exempelvis. På sjöisar har jag sett dem, ofta vid älgkadaver.

Per Ahlqvist hade tidigare uppdrag åt Naturvårdsverket vid viltforskningen på Grimsö forskningsstation. Han fick bland annat i uppgift att flytta den berömda vargtiken från Junseles renbetesområden till södra Sverige som gång på gång vandrade tillbaka.

– Till slut kunde jag inte stå för vissa av byråkraternas beslut. Men det är svårt att veta om man ska sitta kvar i båten och försöka påverka eller inte. Det beror ju på vilket inflytande man har.

Och utplanteringen av vargvalpar hos vilda varghonor?

– Det är i princip omöjligt att få en markägare att gå med på det. Djurparksvalpar föds dessutom senare, och kommer det en valp som är mindre än de andra i lyan är det ändå kört för den. Så det skedde aldrig.

Hur ska man bete sig om man stöter på en varg?

– Min egen fasta övertygelse är att vargarna inte är farliga för mig som människa. Om man blir rädd kan man försöka skrämma iväg dem. Det viktiga är att inte väcka jaktinstinkten. Har man hund i koppel kan jag förstå om människor känner stort obehag. En varg kan bli så fokuserad på hunden att den till och med glömmer människan bakom. Det händer att vargar socialiserar med hundar, det finns ju till och med hybrider.

Varför blev vargen som nyligen kom i kontakt med skogsarbetarna i Åmot nyligen inte rädd för röjsågen?

– Hos alla arter finns variationer av individer. Man kan tänka sig att det var ett ungdjur som inte vet bättre och fortfarande lär sig var gränsen går. Under jakt är det oftast de orädda vargarna som fälls först eftersom de exponerar sig.