Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkans rätta plats är i vildmarken

Håkan Sundberg har kastat loss och bytt yrkesbana flera gånger i sitt liv.

I dag känner han sig äntligen som rätt man på rätt plats, trots att han ibland jobbar 19 timmar per dag, flera dygn i rad.

– Det är värt det. Tänk att få leva av något jag verkligen är intresserad av, säger Håkan som fyller 60 år i dag.

Vinden från sjön Stora Öjungen får asplöven att rassla och tallkronorna att susa högt ovanför storstugan på Vargas Vildmarkslodge. Eva sjåar med disken, gästerna berömmer henne efter maten.

Håkan förbereder kvällens avfärd till björngömslet där lodgens gäster ska vaka hela natten. Men i natt blir det inte Håkan som följer med, han blir avlöst av en annan guide.

– Man klarar inte hur många vaknätter som helst, säger Håkan som i stället kan bjuda på kokkaffe ur kopparpannan i en stunds lugn och ro.

Mitt i södra Hälsinglands finnskog har naturfotografen ”Vargas” hittat sitt levebröd och sitt paradis. Håkan sysslade med bildhantering på Lantmäteriet när en tredje krympning av organisationen gjorde den för trång för honom.

1999 köpte Håkan och Eva klungan med stugor i slänten mot sjön. De började med konferenser i vildmarksmiljö.

– Men halva anledningen var att kunna ha björnskådning, säger Håkan som länge fascinerats och imponerats av rovdjuret.

– Innan det här höll jag till i skogarna i nordvästra Gästrikland när jag var ledig för att få den perfekta bilden jag hade sett framför mig; en björn som reser sig över en klipphäll. Så vi gjorde ett gömsle där berget gick upp i dagen och väntade. I sex år. Då kom den, säger Håkan med ett leende.

Björngömslet som hör till Vargas Vildmarkslodge blev klart 2006. Det är bland annat byggt med ventilation på hög höjd; inga dofter får tränga ut och göra björnarna misstänksamma.

– De har tio gånger bättre luktsinne än hundar, säger Håkan och berättar om en björn som kände lukten av en bränd mandel som en gäst tappat på golvet. Björnen försökte riva sig in i gömslet i just det hörnet utifrån.

– Den kände doften genom vindpapp, spontad träpanel, hermetisk plasttätning, tio centimeter isolering och en innervägg.

Inga gäster befann sig i gömslet då, ska tilläggas.

– De är så intelligenta. Vi lägger åteln på en träbotten. Senare har jag upptäckt att de även vänder upp spängerna på vägen dit eftersom de tror att det finns mat där också. De är kloka som schimpanser.

– Och att de kan sova flera månader och sen vakna vid gott hull... Så sinnrikt! Ju mer jag lär mig desto mer fascinerad blir jag, säger Håkan.

Från gömslet, som är specialanpassat för fotografering, har Håkan och hans gäster tagit många fantastiska bilder. BBC har varit där och filmat, Klum Photography likaså.

Gästerna kommer från hela världen.

– Det är häftigt att vem som helst kan hitta oss på nätet. Det har varit folk här från hela världen; Moldavien, Brasilien, Tasmanien, Turkiet, Nya Zeeland – överallt.

Och om ingen björn visar sig? Blir gästerna arga?

– Nej, det har aldrig hänt. De brukar säga att det är fascinerande och spännande ändå. Vi lider nog mer än de när björnarna uteblir. Förra året fick alla se björn. I år har vi missat dem någon enstaka gång.

Vintertid matar han kungsörnar på samma plats där björnåteln ligger.

– Vi tror att den delen kan utvecklas till kungsörnsskådning. I vinter provstartar vi med kungsörnsfotografering i samarbete med Wildlife Worldwide i England, berättar Håkan.

Under högsäsong kan det bli jobb 19 timmar om dygnet, flera dagar i sträck.

– Det är förstås uppåt väggarna, när man jobbar så. Men vi måste köra hårt när vi kan. Egentligen har vi ingen helt säker inkomst mer än några månader framåt.

Han tyckte att det var väldigt nervöst att ta det stora steget från en statsanställning till ett liv som egen företagare.

– Vi visste ingenting om sånt här, säger Håkan. Inget om turism eller värdskap. Men Eva hade jobbat som matansvarig i Sida-projekt, så den biten hade vi.

Numera kan de ibland inte avgöra om vildmarkslodgen är ett jobb eller ett sommarnöje. Men varken Håkan eller Eva har förlorat förmågan att koppla av där själva.

När de har en stund ledigt går de ner till bryggan och lägger sig och dåsar.

– Då säger vi alltid samma sak. Jag frågar Eva: ”Du, vad tror du att de gör på Lantmäteriet i dag?”. Och då svarar hon: ”Förmodligen samma sak som i går”.