Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håller inte hela vägen

Det börjar så bra, när pojken Max bygger en snöigloo kan jag riktigt känna den blöta snön som tränger in genom täckbyxor utan bävernylon och den fruktansvärda besvikelse och ensamhet han upplever när storasysters kompisar förstör igloon och hon bara står där och tittar på. Ingen mamma med en tröstande famn att krypa upp i, ingen brasa i öppna spisen eller varm choklad. Bara ett tomt, kallt hus med fula heltäckningsmattor.

De första scenerna i Till vildingarnas land berör mig verkligen och jag tänker att det här kan nog bli rätt bra men sedan händer något. Max bråkar med mamma, rymmer hemifrån och hamnar plötsligt i vildingarnas land. I stället för att spinna vidare på den fina början med den förstörda snöigloon så handlar nu resten av filmen om Max och ett gäng håriga och minst sagt motbjudande varelser. Jag frågar mig också vem filmen egentligen riktar sig till? Den känns inte direkt som en barnfilm och inte heller för oss som är några år äldre. Den är inte en vacker saga som Törnrosa eller försedd med en ”magisk slöja” som Sagan om Ringen. Nej, det är Max som spinger omkring i sin skitiga kattkostym (el vad det nu är för typ av djur) och dessa vildar som i mina ögon mest bara är fula.

Jag får lite känslan av att den passar bäst för de vuxna som var ensamma som barn (och även för de som är ensamma i dag) och ännu inte vågat göra upp med det lilla ensamma barnet och känner med Max i allt han gör. För mig som valt att göra upp med mitt ensamma barn på annat sätt och dessutom aldrig varit någon vän av fantasy eller andra typer av sagor och ”låtsas figurer” upplevs hela storyn, förutom de tidigare nämnda första scenerna mest som en lång väntan på slutet.

När Max pratar med den stora och skäggiga saken Carol om ensamhet och familj känns det mest bara fjantigt och snudd på moralpredikan.

Till vildingarnas land bygger på en bok av Maurice Sendak som tydligen ska vara mycket omtalad men som i vart fall jag aldrig tidigare hade hört talas om.

Den negativa kritiken till trots, ska tilläggas att jag sett betydligt sämre filmer än denna och dess början var med beröm godkänd. Så kommer då äntligen slutet och som i alla sagor slutar det lyckligt med en omfamnande mor, varmt hus och mat på bordet. Slutet gott, allting gott, eller…?

Ellen Eklind