Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Halshuggaren är tillbaka i stan

I kväll fredag får Gävle en ny teaterscen.
Fängelsemuseet har bjudit in skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl som gör en monolog där han tar på sig rollen som Sveriges sista skarprättare. Som dessutom avrättade i Gävle.

En skarprättare kommer till Gävle.

Han har varit här tidigare, 1893, när han avrättade Per Johan Pettersson, känd som ”Alftamördaren”.

Nu är det visserligen blott en spelad Anders Gustaf Dalman, Sveriges sista skarprättare, som i dag fredag återvänder till fängelset i Gävle – numera museum – för att berätta om sitt liv. Han spelas i monologen ”Hugga huvudet av ondskan” av skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl (känd bland annat från filmatiseringen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”, där han spelar doktor Peter Teleborian).

– Hans yrke var väldigt extremt. Inte så stor fackförening precis, säger Anders Ahlbom Rosendahl.

Monologen har spelats i fyra säsonger i Stockholm, på Långholmen. När styckets författare, Klaus Fischer, approcherade Anders Ahlbom Rosendahl med idén, sa den senare omedelbart: ”Den måste spelas på Långholmen!”

Från början var tio föreställningar planerade, men intresset var så mycket större, och nu spelas den alltså även i Gävle, om än bara för en kväll.

– Jag fick idén om en Dalman-turné till de platser han har varit på. Det ger föreställningen en extra dimension att spelas på en plats där Dalman har varit och avrättat, säger Anders Ahlbom Rosendahl.

Pjäsen är en fantasi, men fast förankrad i verkligheten. Anders Gustaf Dalman är en i högsta grad verklig person, och Klaus Fischers text baseras på boken ”Sveriges siste skarprättare”, skriven av Dalmans son.

Kan du förstå din roll som skarprättaren Anders Gustaf Dalman?

– Ja, det är min uppgift som skådespelare att förstå honom. Jag ägnar mig inte åt att ställa ut någon till allmän förskräckelse, utan jag spelar honom inifrån och hoppas att publiken får en djupare förståelse.

Tidigare i historien kunde bödlar få sitt värv genom att själva slippa undan gruvliga straff om de tog på sig bördan att avrätta andra, men Dalman valde själv sitt yrke, och tog sig an det likt en tjänsteman. Han var militär, och uppgiften som skarprättare gav honom möjlighet att få en fast stationering i Stockholm.

– Han försvarar landet mot ondskan. Han ser det som att ondskan existerar, och den kan existera som främmande makt men också finnas inom landet i form av mördare som går lösa. Här finns den gamla vedergällningstanken om öga för öga, tand för tand.

Pjäsen har tre delar: I den första är han på väg till sin första avrättning, i den andra dikterar han till sin dotter och försvarar sitt yrke och beskriver sin yrkesskicklighet, och i den tredje delen har han hunnit bli gammal och den tidigare så självsäkra mannen har blivit bräcklig. Tvivlen har hunnit ikapp honom. Till slut får han möta dem vars huvuden han har skilt från kroppen.

Anders Ahlbom Rosendahl återkommer flera gånger under intervjun till vår tid och hur offentligheten präglas av enkla sanningar, av extrema ståndpunkter utan nyanser. Med Anders Gustaf Dalman livsöde vill han få människor att reflektera, hitta nyanser.

”Hugga huvudet av ondskan” är inte en pjäs om dödsstraffet, men här ryms ändå spännande tankar kring synen på brott och straff. Hur brottslingar har kunnat ses som ren ondska, som av Dalman, när han lät bilan falla – eller som offer för ett hårt samhälle, som var den rådande synen när ordet ”kriminalvård” infördes. I dag är vi på väg tillbaka mot en hårdare syn på kriminalitet, med populistiska politikerutspel om hårdare tag.

Skulle det gå att spela monologen på en vanlig scen, eller kräver den en autentisk fängelsemiljö?

– Nej, det kräver inte en fängelsemiljö, men mycket vinns. Miljö och känsla kommer naturligt när den spelas i ett före detta fängelse och inte på en teaterscen. Publiken kommer närmare det som de ser i pjäsen.

*

Läs Ulf Ivar Nilsson om den sista avrättningen i Gävle.