Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon lämnade extremhögern – en resa från hat till kärlek

/
  • Livet har tagit en snabb vändning för Anna-Lena Larsson. För bara några år sedan befann hon sig i den högerextrema miljön. Nu har hon bland annat en Klädbytesgarderob där den nyanlända syriska familjen i bakgrunden får nya kläder.
  • – Jag har den bästa chefen, säger Neranchala om Anna-Lena.   Hon är asylsökande från Thailand och har praktik i Klädbytesgarderoben.
  • Alla kläder i Klädbytesgarderoben är noggrant sorterade.

En dramatisk separation och ett rop på hjälp blev till Klädbytesgarderoben och starten för ett omfattande ideellt arbete för Anna-Lena Larsson. Genom den kärlek hon mötte tog hon klivet från den högerextrema miljö hon umgåtts i till att hjälpa alla människor – oavsett etnisk tillhörighet.

Annons

På insidan av dörren till sin lägenhet har Anna-Lena Larsson satt upp några av de artiklar som skrivits om henne och hennes ideella arbete de senaste två åren. Kyrkans tidning valde att trycka en stor bild av Anna-Lena på framsidan med rubriken "Ängeln från Bollnäs".

– Jag skrattade gott åt det. De hade inte tagit med något om min bakgrund, säger Anna-Lena. Jag ser inte mig själv som någon ängel. Väldigt långt ifrån. Och jag ser inte ut som någon heller.

Tidningarna har fokuserat på Anna-Lenas engagemang med en stor klädbytesgarderob och projektet Familj till familj i vilket familjer med ekonomiska problem får akut hjälp. Men för inte så länge sedan befann hon sig i den högerextrema och delvis nazistiska miljön.

Anna-Lena säger att hon hamnade där under år 2009.

– Men det var varken för politiken eller för musiken. Jag hamnade där av en ren slump. Sedan träffade jag en man där. Från början tänkte jag att alla får tycka vad de vill, jag lägger mig inte i några politiska diskussioner.

Enligt Anna-Lena hade hon inte haft någon kontakt med den miljön tidigare.

– Inte mer än att jag lyssnade på Ultima Thule när jag var 14, men det gjorde väl alla?

Anna-Lena gick på många högerextrema konserter och sjöng också själv in rasistiska låttexter. Hon tillbringade mycket tid med att surfa på högerextrema sajter och sociala medier.

– Genom musiken uttrycker man mycket ilska, frustration och hat. Det är många människor som är arbetslösa, står utanför samhället och upplever att de inte får någon hjälp. Och enligt dem berodde allt på en sak.

I de högerextrema kretsarna skylls enligt Anna-Lena alla problem i Sverige på politikerna, invandrarna och myndigheterna.

Och när Anna-Lena själv hamnade i konflikt med en myndighet växte frustrationen även hos henne. När hon var gravid blev hon nämligen sjukskriven, men fick inte någon ersättning från Försäkringskassan på sex månader. Och människorna hon umgicks med och allt hon läste på sociala medier spädde på ilskan.

– Mitt fokus var bara att vara arg, förbannad och bitter. Det är jättekonstigt i dag hur jag kunde tänka så. Men så var det. Till slut blir man så uppeldad när man bara har sådana människor omkring sig att man ser bara det man vill se. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag mådde fruktansvärt dåligt under den här perioden och så hade jag ett umgänge som inte gjorde saken lättare.

Sommaren 2012 kom nazistiska Svenska motståndsrörelsen till Bollnäs och höll en för dem mycket stor demonstration. Samma eftermiddag hölls även en manifestation mot rasism. Anna-Lena tog i sociala medier tydligt ställning för motståndsrörelsen, men hon deltog inte i deras demonstration.

Vad har hänt sedan dess? Det här är ändå ganska nyligen.

– Jag vet ju vem jag var innan: Jag pratar arabiska. Jag har jobbat i Egypten i fyra år. Jag har rest runt ganska mycket och har väldigt mycket vänner från olika länder som tillhör olika religioner. Jag har aldrig varit engagerad i politik eller någonting sånt.

Enligt Anna-Lena hände det mycket med hennes umgänge, värderingar och syn på samhället när hon blev ensamstående under 2013. Då slutade hon också att umgås i högerextrema kretsar.

– Men egentligen började det redan tidigare. Jag ville att vi skulle dra oss lite undan och jag ville inte att vi skulle vara med på aktiviteter, som konserter, med barnen.

Via bland annat barnavårdscentralen fick Anna-Lena snabbt nya vänner.

– Det var vänner som var det totalt motsatta till vad jag var då. Riktigt rå-röda vänner. Det var väldigt häftigt att de ville vara min vän som det var just då. Jag fick väldigt mycket kärlek från många, väldigt snabbt.

Anna-Lena konstaterar att det är svårt att tala om det här utan att gråta och torkar sig i ögonvrån.

– Vissa av dem här var såna som jag har suttit och krigat med på internet i olika debatter. Och dem såg mig för den jag var egentligen.

Det var i december samma år som Anna-Lena startade sin Klädbytesgarderob.

– Det var ren överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag fixa att vara ensam med två barn och köpa det de behöver? Så jag lade ut en efterlysning på Facebook och frågade om någon hade några begagnade kläder som jag kunde få ärva. Efter några dagar hade jag hur mycket som helst.

Så kläderna fick ta plats i ett förråd och alla välkomnades dit för att lämna och hämta kläder.

– Jag lade dygnets alla timmar på att organisera med det där.

Då var Anna-Lena först föräldraledig och sedan sjukskriven på grund av problem med händerna. Nu arbetstränar hon hos Svenska kyrkan och Klädbytesgarderoben har flyttat ut i ett större förråd som Anna-Lena får låna av sin hyresvärd. Den sköts nu även av en asylsökande kvinna genom en praktik via Migrationsverket. Under de senaste månaderna har mycket kläder skänkts till garderoben och vidare till de asylsökande som bor på Stagårdens asylboende.

Genom kyrkan bearbetar Anna-Lena sin tid med extremhögern. På onsdag ska hon tala om förlåtelse vid en sinnesrogudstjänst.

– Då har jag valt att fokusera på att förlåta sig själv, för saker man sagt eller gjort. Och det kommer att handla om mycket av det som jag har pratat om nu. Och att kunna bli förlåten av andra. Det händer mycket och många har förstått att jag inte är som jag har varit tidigare, men hos vissa människor sitter det där fortfarande kvar.

Som exempel berättar Anna-Lena berättar att en person som nyligen gjorde henne ledsen genom att kalla hennes barn för nazi-ungar.

– Jag önskar att människor kunde se mig utifrån den jag är i dag och det arbete jag gör. Och jag vill uppfostra mina barn till att behandla alla människor lika.

Artikeln kommer från helahälsingland.se.

Mer läsning

Annons