Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När dottern blir en son

Jessica Lindh födde en dotter, Emelie, för snart tjugo år sedan. Hon beskriver flickan som världens gulligaste som hon klädde i gula klänningar.
I dag är det en annan verklighet. Emelie har blivit han och Emii.

Annons

Emii föddes som tjej och döptes till Emelie men kallades för Emma av de närmaste. I dag är det ett namn som Emii avskyr, det står för en kvinnlig identitet som han aldrig har känt sig bekväm i.

– Jag var 14, 15 år när jag verkligen förstod att någonting är sjukt fel för jag kände mig så otroligt konstig, som en utomjording. Jag förlorade lite verklighetsförankring för det var så mycket som pågick i huvudet, berättar Emii.

Trots alla känslor hade han inget ord för det han kände.

– Jag kunde gå in i en affär för att handla kläder men jag vill inte ha något. Allt bara skrek en identitet som jag inte ville ha något med att göra, det fick mig bara att må dåligt. Men om jag gick in på typ Dressman så kände jag mig mycket mer bekväm.

Han sökte på nätet och läste i forum om transsexualitet och könskorrigering.

– Herregud, vad skönt det var att läsa om det! Det var sån lättnad att se att jag inte var sjuk i huvudet. När jag förstod att det går att göra något åt det här så infann sig ett lugn inom mig. Jag känner mig bekväm med att vänta. Tidigare har jag mått dåligt och inte vetat när det ska ta slut. Nu vet jag att det inte varar för evigt och att jag aktivt kan välja att få hjälp, säger Emii.

Läs också: Evelina utreder könskorrigering.

Han har startat processen till att göra en könskorrigering, det är en process som kommer att ta flera år. Men förändringen har redan börjat i och med att Emii kallar sig för han. Under hösten publicerade han ett videoklipp på sin Facebook med meddelandet:

Antagligen det bästa och sämsta med garderober!

Det här är den jag är, det är helt okej att inte förstå. Jag svarar gärna på frågor.

Men jag är en HAN, och jag är Emii för nu. Saker förändras och alla växer vi varje dag för att kunna bli det bästa "jaget" man kan vara. Att jag berättar det här är en del av min resa till att bli det bästa jag kan bli, min resa till att vara lycklig i mig själv och ärlig mot de jag älskar.

Jag är inte en tjej, tack å hej!

Bredvid Emii finns hans mamma Jessica. De har inte haft något klassiskt komma-ut-samtal utan Emii har berättat lite pö om pö.

– Jag var så klart rädd för att berätta. Min mamma är min mamma oavsett vad, men tänk om hon skulle reagera genom att stöta bort mig? Vad gör jag då? Jag drog mig för det men någonstans kände jag att jag måste berätta. Det gör så jäkla ont att ingen annan vet och felbehandlingen bara fortsätter. Samtidigt mår jag sämre och sämre för att jag inte törs prata om det. Och det leder till att jag skäms för den jag är, och det ska man aldrig göra. Aldrig, säger Emii.

Som barn och tonåring kom Emii med flera ursäkter till sin mamma när de skulle åka till stranden, ursäkter för att slippa följa med. Men allt handlade egentligen om att han inte ville ha baddräkt eller bikini.

– Någonstans där kom allt fram till mamma. Att jag inte känner mig bekväm och inte är okej med kvinnligheten. Så fort jag hamnade i en klänning så ser andra mig på ett sätt som jag själv inte uppfattar mig som, berättar Emii.

Emii och Jessica har pratat mycket. De har diskuterat. Varit osams. Pratat ännu mer. I början var det svåraste för Jessica att veta vad hon skulle kalla sitt barn. Hon? Han?

– Jag kände att hur vi än pratade med varandra så kränkte jag honom. Om jag stöttade honom i processen var jag livrädd att jag stöttade för hårt om det sen visade sig vara en fas. Och om jag inte stöttade honom så kränkte jag honom, berättar Jessica.

Jessica försökte orientera sig i den nya tillvaron, vad visste hon redan om transsexualitet? Vad är det hon måste förstå? Hon följde med Emii på föreläsningar om könsidentitet och transsexualitet. I bilen på väg hem från en föreläsning vände hon sig till Emii.

– Vill du att jag säger han och Emii nu? För i såna fall gör vi det. För om vi gör det kommer alla andra fortsätta med det, säger Jessica.

Samtalet i bilen blev en vändpunkt i deras relation.

– Jag hade inte förväntat mig att hon skulle säga så. Jag blev jätteglad. Det är så otroligt viktigt för mig att bli bemött för den jag är. Tänk om folk skulle gå runt och säga fel namn och pronomen till dig varje dag, säger Emii.

– Jag ser en annan glädje hos dig när vi ändrade pronomen, säger Jessica.

– Ja, jag känner mig mer genuin.

– Känslomässigt kan jag inte förstå allt. Jag behövde ändra en vokal för att ändra lyckan i mitt barns kropp. Men då gör jag väl det då, säger Jessica.

Deras relation har förstärkts och stödet har gjort Emii trygg i sig själv.

– Under hela mitt liv så vill hon mitt bästa eftersom hon är min mamma. Hon kommer inte låta någon trampa på mig. Även om mamma inte förstår fullt ut så känner jag en stolthet, säger Emii.

Studenten i våras blev också en vändpunkt för dem. Tillsammans åkte de till Sundsvall för att köpa kläder till balen och mottagningen, kläder som Emii kände sig bekväm i.

– När jag såg honom i provhytten så såg jag att nu är du hemma. Sen kan jag tycka vad jag vill om den gulliga lilla flickan jag fick för snart tjugo år sedan. Nu är det här sant, jag behöver inte fatta mer än så, säger Jessica.

Läs mer: Allt fler korrigerar sitt kön.

Jessica har berättat för vänner och sina föräldrar om Emiis önskan om att bli kallad för han.

– Mamma har frågat om hon får berätta för andra, för man ska inte sköta någon annans komma ut process. Men för mig har det varit okej. Hon har bäddat så det har blivit lättare för mig, säger Emii.

Vägen till könskorrigering är lång och omfattande. Det handlar både om psykologiska utredningar och till slut hormonbehandlingar.

– Det är olika trösklar vi ska över, då får vi göra det. Sen får vi se om han vill att jag ska knuffa honom över tröskeln, gå över och dra, gå hand i hand över tillsammans, gå vid sidan av, eller vänta, säger Jessica.

I februari fyller Emii tjugo år. Så gammal var Jessica när hon födde sitt första barn som barnmorskan sa var en flicka.

– Det var sant då. Det var världens sötaste lilla unge som då var en flicka. Nu är det något annat som är sant. Jag tänker att det är mitt barn. Nu är det 2015 och jag vill se mig som en rätt modern människa, men känslomässigt är det olika på dagar. Men naturligtvis är det lättare för mig och alla andra och för Emii inte minst, om det bara var som det förväntades vara då 1996 så slipper man svara på frågor, slipper tänka och känna. Men nu är det inte så och det är inget farligt, säger Jessica.

Som förälder vill man underlätta för sitt barn, gå i förväg och förbereda. Curla lite. Men Jessica kan inte göra det i den här processen.

– Som en klok människa sa; Det du kan göra Jessica är att stå still. Borra fötterna djupare i myllan och stå kvar. Det är min mammaroll med det här barnet. Jag får kanske ta bort bilden av hur en förälder ska vara, jag kanske har fel ibland och något nytt är rätt, säger Jessica.

Läs mer: "Jag glömmer alltid bort att jag varit tjej."

Mer läsning