Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Halva inne?

Det borgerliga regeringsinnehavet har inte varit någon större framgång. Svaga opinionssiffror, impopulära beslut som FRA-lagen och ministerbyten i samma takt som vi andra byter underkläder. Halva tiden har gått nu. Och det vore en stark överdrift att säga att den borgerliga regeringen ens har halva inne.

Annons

Två år kvar till nästa val. Opinionssiffror i mellanvalstider ger inte nödvändigtvis någon fingervisning om det faktiska valresultatet. Det hela handlar snarare om en mätning av hur befolkningen uppfattat och reagerar på olika beslut och regeringens förehavande i realtid. En stor andel väljare beslutar sig dessutom inte för hur de skall rösta förrän sista veckan före valet.

 

Men trots detta; regeringen Reinfeldt kommer, som det ser ut just nu,

att

behöva ett smärre mirakel för att behålla regeringsmakten vid nästa val. Väljarnas minne är förvisso kort och mycket kan förlåtas. Men den konsekventa oskicklighet som regeringen Reinfeldt uppvisat kommer med största sannolikhet

att

få fatala konsekvenser vid valet 2010.

 

Och får vi tro ekots lilla enkätundersökning där landets borgerliga ledarredaktioner tillfrågats om hur de egentligen ser på statsråden blir inte heller det svaret särskilt smickrande. För inte ens de redan frälsta är särskilt imponerade. Tolgfors och Leijonborg och Adelsson-Liljeroth bör exempelvis bytas ut om ledarskribenterna skulle få bestämma. Vilket de dock som bekant inte får. De verkar dock ha en långt större insikt om situationens allvar än vad regeringen själv har.

Regeringen Reinfeldt hade allt serverat. Motståndet var en socialdemokratisk regering som under 10 år av regeringsinnehav blivit mer av förvaltare än visionärer. Befolkningen de mötte var en befolkning trött på en socialdemokrati som hade förlorat förmågan att faktiskt förklara vad man ville göra med makten mer än att inneha den. På Reinfeldts sida stod en ekonomi på uppgång och en sjunkande arbetslöshet.

Det hela hade kunnat bli en promenadseger, en fyra år lång eriksgata från val till val. Men riktigt så blev det ju inte. I stället har den borgerliga regeringen kämpat för att hålla sig flytande. Regeringskris redan under den första tiden, en försvarsminister som gick med buller och bång, FRA-lagen som skapade en folkstorm, impopulära beslut travade på varandra i form av försämrade villkor i socialförsäkringssystemet till förmån för skattesänkningar för föga behövande.

De borgerliga partierna har två år på sig att reparera skadan. Men det kommer förmodligen inte att ske. Det ligger inte i deras natur. Vad vi kan förvänta oss är snarare än fler felbedömningar, misstag och ministerbyten.

 

Och den svenska folksjälen. Ja. Den är långt ifrån så blå som de borgerliga partierna intalar sig. Vilket inte heller det borgar för ett lyckligt borgerligt slut 2010.

 

Påven. Påven hälsade på i Paris i helgen. Hundratusentals anhängare samlades till mässa i det fria lördag morgon. Tv direktsände.

Och fredag natt marscherades det genom staden. Stängda tunnelbanestationer. Poliser både här och där.

Borde kanske ha tittat. Men religionen är inte min. Och som symbol står påven för en rad ställningstaganden som inte går att förlika sig med. Så varför delta? Varför gå dit som åskådare? Det kändes inte nödvändigt och var det inte heller.

I mina kvarter fortsatte vardagen. Den där homosexualitet inte är en synd och heterosexualliteten är ett undantag. Och pojkar på gatorna gick hand i hand. Precis som vanligt.

Mer läsning

Annons