Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Hammarkullens” invånare är värda all respekt

Jag har turen att ha en helt ny människa i mitt liv som påminner mig om vad det är att vara snäll och hur viktigt det är.

Annons

Stefan Einhorn skriver: ”En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om medmänniskan.[…] Och den snälla människan är minst av allt dum. Den snälla människan är tvärtom mycket klok, för hon har – medvetet eller omedvetet – förstått vad det faktiskt handlar om: det vi gör för våra medmänniskor gör vi också för oss själva.” (”Konsten att vara snäll”, 2005)

Jag tänker på min nya bekantskap och Einhorn när jag ser ”Hammarkullen”, som just har börjat sändas i repris i SVT.

Jag såg inte serien när den gick första gången 1997, men nu blir jag helt såld på den brokiga, uppskruvade realism som Peter Birro använder sig av för att skildra förorten Hammarkullen utanför Göteborg och några av dess invånare.

Vi som strävar efter att vara snälla och möta andra människor med respekt kan öva på det genom att följa Viveka Seldahls karaktär Kristina som så gärna vill ha kärlek, Maria Lundqvists suveränt gestaltade socialsekreterare, Göran Forsmarks hjärtskärande närhet till sina åtta pudlar som fyller hela sängen och alkisgänget med Reine Brynolfsson och en Jonas Karlsson som hela tiden tänker att han ska åka därifrån men aldrig kommer längre än till parken.

Alla som står i kö på Arbetsförmedlingen och går på svenskakurs där de får sjunga barnsånger med en käck fröken. Och flyktingarna från det som då var Jugoslavien och alla ungarna som drar omkring och rånar p-automater och skjuter med luftgevär på mannen som blåser upp heliumballonger och försöker flyga från allting.

Så många som är så olyckliga. Så ledsna och så ensamma och så galna. Och jag tänker på att alla människor borde mötas med respekt, om det så är på Arbetsförmedlingen, svenskakursen, socialkontoret eller bara mellan varandra när de är hemma.

Serien skrevs av Peter Birro för tio år sedan och blev då omtalad och omtyckt av många.

DN:s recensent Leif Furhammar skrev till exempel: ”Jag har aldrig sett något liknande i TV, och jag är fascinerad och uppfylld, omskakad, imponerad och förskräckt. ´Hammarkullen´ är lika rolig som den är oroande, lika rörande som upprörande, lika underhållande som desperat.” (1997) Kanske var det första gången förorten skildrades av en person som själv vuxit upp där, som Birro gjort, och inte hade ett utifrånperspektiv? Och visst har han lyckats närma sig myten om förorten på ett egensinnigt sätt med en hel del humor.

Engagerande? Absolut. Realistiskt? Njae. Sevärt? Ja.

 

 

Mer läsning

Annons