Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Han räddade Gävle från ryssarna

 
Ulf Ivar Nilssons historia
Visa alla artiklar

Sommaren 1719, för 300 år sedan, brände ryska flottan ner sex städer på den svenska Östersjökusten. Men Gävle lyckades man aldrig besegra – och det var till stor del Hugo Hamiltons förtjänst.

Efter att ha lagt de uppländska bruken Forsmark och Lövsta i aska närmade sig den ryska flottstyrkan Gävle. De kom i 26 galärer, en sorts stora roddbåtar som var utrustade med segel, och med omkring 30 mindre båtar i kölvattnet.

Den sista dagen i juli 1719, klockan tre på natten, gick man i land i Harnäs. Där väntade 400 svenska soldater, men eftersom det var viktigare att försvara Gävle än det lilla järnbruket drog de sig tillbaka samtidigt som hela Harnäs stacks i brand. Samma öde skulle nog också drabbat närbelägna Flerängs gård, om inte ägaren, David Leijel, låtit fälla träd och ”förvilla vägen” så att fienden aldrig hittade dit. Däremot brände kosackerna ner byarna Furuvik och Grinduga och hemsökte även Mårtsbo, Kubbo och Lärkebo.

Sverige var lamslaget av krig och farsoter, missväxt och hungersnöd. Karl XII var död och den svenska stormakten låg i spillror. Nu väntade fredsförhandlingar med Ryssland och för att tvinga de tilltufsade svenskarna till stora eftergifter iscensatte tsar Peter en lång rad terrorattacker mot Sverige. Sommaren 1719 var torr och varm och under några förfärliga veckor brände och plundrade tusentals kosacker städer och järnbruk, byar och bondgårdar efter den svenska Östersjökusten, från Norrköping i söder till långt upp i Roslagen.

Nu stod Gävle på tur. Men här var man väl förberedda. Sedan tre år tillbaka satt 64-årige friherren Hugo Hamilton som landshövding på stadens slott, en rutinerad militär, nyss utnämnd till general och befälhavare över de trupper som för tillfället befann sig i Gävle. Vid sin sida hade han Carl Gustaf Armfeldt, även han hög officer, och den som ett halvår tidigare lett den ödesdigra marschen från Norge då över 4 000 soldater frös ihjäl i de jämtländska fjällen. Tillsammans hade de båda karolinerna nästan 1 200 infanterister och ryttare från finska regementen till sitt förfogande och ungefär lika många från Gästriklands allmoge, bondpojkar och bruksarbetare.

Till stadens försvar fanns också Fredriksskans på en holme vid inloppet till Gävle. Den lilla fästningen hade byggts ett par år tidigare, på initiativ av Hamilton, och inväntade nu fienden med sex skarpladdade kanoner.

För att möta ryssarna efter anfallet mot Harnäs grupperade Hamilton och Armfeldt i stort sett allt sitt manskap på ett fält öster om Hemlingbyberget. En bit längre fram, i byn Järvsta, ställde man upp en mindre grupp. Den anfölls vid tre tillfällen men lyckades varje gång jaga ryssarna på flykten.

I stället försökte nu angriparna ta sig in till Gävle sjövägen. Men de hindrades av kanoneld från Fredriksskans och sökte skydd bakom en udde på södra stranden, där hus och lador i Kastet, Sikvik, Holmsund och Nyberg brändes ner. Därifrån närmade man sig staden via Källö och Källmur.

Hamilton kände till ryssarnas planer och fick också veta att kosackerna hade ett infanteri i släptåg, bestående av 4 000 man, så han grupperade om sina styrkor till ett område någonstans i närheten av Fjällbacken.

Den ryska hären gjorde ytterligare några försök att ta sig förbi Fredriksskans med sina båtar men stoppades varje gång av artillerield från fästningen.

Risken fanns ju också att Gävle skulle anfallas från norra sidan av fjärden, så Hamilton satte upp en mindre postering vid masugnen i Hillevik och en annan vid Testeboån i närheten av Strömsbro. Samtidigt fanns ett par hundra hästar placerade vid bruket i Tolvfors, rustade för att snabbt kunna spännas för vagnar och transportera trupperna dit de bäst behövdes.

Men ingenting hände, mer än att en grupp kosacker brände ner några hus och hölador på Norrlandet innan de den 3 augusti gick ombord på sina båtar och gav sig iväg.

Det enda dödsfallet jag känner till från ”slaget om Gävle” inträffade inne på fästningen Fredriksskans. Under skottlossningen sprängdes en av kanonerna och en artillerihantlangare fick båda benen avslagna och avled kort därefter. En annan av de fem som skötte kanonerna fick ena benet avslaget och en tredje blev svårt skadad på något annat sätt.

Våren 1721 återkom ryska flottan men nu seglade man förbi Gävle och brände istället ner 57 gårdar i Hamrånge. Men det är en annan historia.

Ulf Ivar Nilsson