Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Happy-go-lucky” gör mig riktigt lycklig till slut

Poppy är galet glad för jämnan. Hon fnissar sig igenom en pubkväll med tjejkompisarna. För att morgonen därpå stå mitt i en skock lågstadieungar som deras älskade soliga lärare.

Annons

Pigga Poppy är tjejen som pratar med okända på bussen och inte kan låta bli att skutta på stenmurar.

Hon är en riktig Pollyanna-figur, ni vet den där överoptimistiska flickan som fick sin griniga moster att tina upp i amerikanska barnböcker för hundra år sedan.

Och det är förstås därför Poppy heter just Poppy

Filmen om henne heter lika muntert. ”Happy-go-lucky”, nu dvd-aktuell.

Den gick en kort tid på bio i Gävle i vintras. Fick överlag ganska dåliga recensioner. Poppyanna verkade inte göra någon glad.

Men det kan man förstå. Hon känns som ett hån. Som om det skulle hjälpa mot finanskrisen att klistra ett leende på läpparna. Utan jobb, tjoho.

”Happy-go-lucky” är skriven och regisserad av engelsmannen Mike Leigh. Han har blivit känd för samhällsengagerade filmer med mörk botten.

Men ”Happy-go-lucky” är medvetet gammaldags slapstickartad och Poppy är påfrestande förnöjsam. Vad har hänt?

Först tänker jag att Mike Leigh på gamla dar gjort en Woody Allen och förtrollats av huvudrollsinnehavaren Sally Hawkins som i intervjuer verkar lika Pollyanna-aktigt förtjusande. Det gör inte mig heller glad.

Sen tänker jag att filmen kanske mer ska föreställa ett psykologiskt experiment. Glädje sägs smitta, men vilka följder får Poppys barnsligt ohämmade uppträdande egentligen på människor i hennes omgivning?

Hennes körskollärare bryter ihop. Hennes flamencolärare rusar ut storgrinande. Hennes systrar framstår som surkartar. Under ytan skymtar dessutom en annan, sorgsnare Poppy.

Detta gör mig konstigt nog lite gladare.

Och efteråt kan jag till och med skratta. Hi hi. Poppy har blåst oss alla. Nej bevars, det har ingenting att göra med första april i dag.

Men ”Happy-go-lucky” behöver faktiskt inte ses som enbart en banalt livsbejakande måbrafilm.

Det kan lika mycket handla om att synliggöra gott och ont med olika modeller för inlärning. Glöm Präktiga Poppy, möt Pedagogiska Poppy!

I hennes klassrum är respekten för varandra viktigare än respekten för fröken. Hon är en engagerad lärare som vågar tänja på gränserna. Poppy uppmuntrar kreativitet och grupparbete och skiter i grammatiska regler.

Raka motsatsen till trafikskoleläraren Scotts benhårda krav på disciplin, uniform (korrekta skor för bilkörning), säkerhetsbälte och utantilläxor.

Filmens temperamentsfulla danslärare demonstrerar ytterligheten – att en karismatisk ledargestalt kan få vem som helst att stampa i takt.

Det är varnande skolexempel att tänka på. Inte minst i ekonomiska snåltider.

”Happy-go-lucky” gör mig riktigt lycklig till slut.

Mer läsning

Annons