Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är orden som triggade våra läsare

Österfärneboborna reste sig som en man/kvinna och kastade sig över våra unga Primatjejers satiriska betraktelse över vad byn erbjuder.

Annons

Det var inte mycket, åtminstone inte en mörk, regnig höstdag, konstaterade tjejerna skämtsamt. De fick en del mothugg, kan vi väl konstatera. Ett fåtal inlägg försökte se det humoristiska anslaget och manade till rimliga proportioner. Men de rösterna drunknade i störtfloden av invektiv

Ortsborna, förblindade av ordet ”byhåla”, fortsatte att ösa sin galla över mig och Arbetarbladet, som publicerat texten. Hur kan ni såga en hel ort på det här sättet, vet ni inte hut? var grundtonen i de flesta inläggen.

Det hjälper nog inte mycket att jag försöker förklara behovet av fri åsiktsbildning och även vill tillåta en smula humor och självironi i spalterna. Bykänslan var sårad i grunden, vi kan lämna argumentationen därhän. Diskussionen om Österfärnebos för- och nackdelar får vi ta vid en annan tidpunkt.

Om möjligt ännu häftigare reaktion blev det på artikeln om Hoforskvinnan som hävdade att hennes hundar dödats av vargar. Herrejösses så många vredgade kommentarer av läsare som ifrågasatte hela historien och tog eventuella vargar i försvar! Och så många lika ilskna läsarinlägg som i sin tur kastade sig över vargvännerna! Rovdjursfrågan sitter djupt i folksjälen, här är man för eller emot.

Gävles ansökan om att bli kulturhuvudstad har fått invånarnas känslor att svalla sedan idén föddes. Därför var det mycket förväntat att nyheten om juryns avslag på tisdagseftermiddagen skulle tagga igång kommentarerna igen. Mycket av ”vad var det vi sa”, ”slöseri med skattepengar” och omdömen om värdelösa politiker och kulturtjänstemän blev det. Inläggen fortsätter att strömma in.

Tre debattämnen som väckte starka känslor, helt visst. Det konstruktiva samtalet, de intressanta nya infallsvinklarna lyste nästan helt med sin frånvaro. Här blev kommentarsfunktionen närmast en säkerhetsventil för ett uppdämt behov att reagera.

Och en sådan kanal fyller säkert också en roll i ett demokratiskt samhälle. Bara vi nu inte sätter likhetstecken mellan ryggradsreaktionen och en genomtänkt folkmening.