Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här kan man snacka om gubbrock

/

”Come on, all of you big strong men, Uncle Sam needs your help again. He’s got himself in a terrible jam way down yonder in Vietnam. So put down your books and pick up a gun we’re gonna have a whole lotta fun!”

Annons

Minns ni Country Joe and the Fish på Woodstockfestivalen 1969 med ”I feel like I’m fixing to die rag”, den ironiska antikrigssången i ragtimeformat? Den kan höras i onsdagskvällen utanför ett av radhusen på Bäckstugevägen i Bomhus. Här bor Tommy Hjelm och i hans kök repeterar gruppen Toms Kitchen.

Om någon frågar varför Tommy, 58 år och lärare på Gävleanstalten, Jonas Eriksson, 47 år som jobbar med vuxna funktionshindrade och Åke Andersson, också 47 år och socialarbetare, träffas en kväll i veckan i Tommys kök och spelar gamla låtar så är svaret helt enkelt: därför att de måste! De har spelat nästan hela sina liv på var sina håll och i en mängd konstellationer men har nu hittat hem. Hem till Toms Kitchen, Tommys kök.

Tommy och Jonas träffades på en 50-årsfest för några år sedan och Jonas och Åke drack whisky och lyssnade på Ulf Lundell en natt en tid senare och kom på att nu skulle de spela på riktigt igen och Tommy skulle vara med.

Sedan dess har det blivit många repetitioner och spelningar på bland annat CC-puben och Munken i Gävle, Mulligans i Sandviken och på många privata fester. Alla spelar och alla sjunger och låtlistan är imponerande lång och har tonvikten på låtar från sextio- och sjuttiotalen.

Egen blandning

Gärna progglåtar, gärna blues och gärna låtar som publiken kanske hunnit glömma. Under en kväll med Toms Kitchen följs The House of the Rising Sun av den gamla gitarrhiten Apache och Det börjar likna kärlek banne mig följer på Can’t Buy Me Love.

– Vi är inte som trubadurerna som spelar helt efter publikens önskemål, det är inte vår grej, säger Jonas. Men vårt mål är förstås det samma och det är att publiken ska trivas.

– Vi spelar olika instrument och har tre olika sångröster och det gör att vi kan variera vår ljudbild ganska mycket, säger Åke. Det är en stor fördel eftersom vi ofta spelar tre timmar eller mer per kväll. Spelar jag banjo så spelar Tommy mandolin och Jonas spelar alltid med mycket bas i gitarrkompet.

– Den sättningen kör vi både countrylåtar och Jumpin’ Jack Flash på, säger Tommy. Är det rockigare saker brukar Åke alltid sjunga men resten delar vi ungefär lika på.

Nej, ett liv utan musik och utan Toms Kitchen kan ingen tänka sig. Trion av socialarbetare pratar inte i munnen på varandra utan väntar på sin tur, vana med att arbeta i grupp som de är. Men de är ändå sprinters i startblocken, det är många åsikter och tankar som vill ut. Snabbt.

Livsviktigt

– Jag kommer att spela tills jag dör, säger Åke. Det är en meditation att spela med andra. Man kan vara deppig på väg till repetitionen men när man väl börjar blir man alltid glad.

– Musik är en livsstil, säger Tommy. Jag höll uppe i tio år på åttiotalet när jag jobbade väldigt mycket, i dag fattar jag inte hur jag klarade det.

– Ja, att se glädjen hos publiken är värt allt slit, säger Jonas. När 100 människor lyssnar på oss på CC och fönstren har immat igen, då är det fantastiskt!

Drömmer om Bollnäs och Tierp

Och framtiden då vilka drömmar och projekt har Toms Kitchen?

Nu blir det tyst i radhusköket i Bomhus för första gången på en och en halv timme. Men sakta kommer de igång igen.

Tommy drömmer om att spela på halvtid. Åke vill spela så mycket det går men inte varje helg. Jonas pratar om lyckan i att glädja publiken.

Och alla tre drömmer om att nå utanför Gästrikland och då inte till Globen eller Wembley utan till Bollnäs, Söderhamn, Tierp eller Falun.

– Det vore så kul att möta publiken där och uppleva hur den tar emot oss, säger Jonas.

– Vi har hittat vårt sätt att jobba nu, säger Åke. Vi behöver inte ens prata med varandra när vi packar upp längre.

– I bandet har vi överenskommelser som fungerar, säger Tommy. Vi testar alltid en låt som någon i gruppen vill ha med på repertoaren åtminstone en gång. Dessutom är vi alltid nyktra när vi spelar. Alltid!

Efter varje svar kommer en liten musikalisk figur framlekt på en gitarrhals. Nu vill de inte prata mer utan sjunga och spela.

Jag säger hej och hinner inte ens få på mig skorna innan de börjar. Jag smyger ut men står kvar på trappan ett tag och lyssnar:

”Och när du inte längre har nån chans att vända.

Och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv.

Ja det är då, först då som saker börjar hända.

Å det är då som du kan börja skönja nya perspektiv.”

Minns ni Ola Magnell och skivan Nya perspektiv, 1975? 33 år senare hörs den en onsdagskväll från ett radhuskök i Bomhus. Och snart säkert också på en pub eller restaurang nära dig.

Mer läsning

Annons