Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Här var saligheten på topp

Magnus Carlsson, som gjort både dansbandskarriär, popbandskarriär och solokarriär, kan verkligen sjunga, det är inget snack om saken.

Annons

 Han fraserar helt rätt, nyanserar fint, glittrar med rösten när han ska, fyller den med houngsvärme när han ska och låter den vara helt enkel och rak när den ska.

Han mellansnackar som sig bör, ironiserar lätt över Bert och berättar lite hastigt om mammas och pappas musiksmak.

Och han varvar julklassikerna med egna låtar från de två julskivorna han gett ut, blandar "Jul, jul strålande jul" med Boney M:s "Marys boy child" fast på svenska.

Det är juligt och det är stundtals härligt smörigt och ändå går det inte sådär rakt in i hjärtat som man vill att det ska göra.

Det känns proffsigt, men bara just proffsigt. Det är som att en verklig närvaro fattas, en innerlighet eller en äkthet, nånting sånt. Den som gör att det bränner till. Det som gör att man tror på julens budskap.

Inramningen, den vackra kyrkan, finns ju där och Magnus Carlsson har ju egentligen alla rätt. Men i mina kräsna julöron funkar det inte fullt ut (även om jag fattar att stora delar av publiken där i kyrkan verkligen är salig).

Kanske hade barnkören, som Carlsson och co enligt egen utsago brukar ha med sig på julturnéerna, räckt för att beröra. Kanske nån annan gäst.

Nånting litet bara. Som bärnner till sådär. Då hade det här blivit en perfekt julkonsert.