Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårdrock och nostalgi

Annons

Kanske är det syrendoften som gör det. Man cyklar en ljummen kväll och passerar en syrenhäck och med en gång kommer den där känslan av skolavslutning.

Man minns: Kläderna som var nya och köpta just för att bäras på examensdagen, det lite konstiga med att se ens klasskompisar välkammade och liksom annorlunda, och sommarlovspirret i magen. Och doften av syren.

Nostalgi. Väldig nostalgi. Aldrig mer kommer jag att stå i nyköpt klänning i syrendoften och ha ett helt långt sommarlov framför mig.

I helgen öppnade Furuviksparken och där har de nya (nåja, ganska nya) ägarna plöjt ner en väldig massa pengar, allt på grund av en nostalgisk dröm. De vill återuppleva fornstora dagar då Louis Armstrong spelade och drog galna mängder människor och samtidigt komma åt den där känslan av gamla tiders tivoli, då på den tiden när nöjesutbudet mest bestod av matinéer på bio och danser och kortspel. Då när vuxna människor gick på nöjespark för att roa sig, eftersom det inte fanns så mycket tv att kolla på. Förebilden för Furuviksparkens ägare är nöjesfältet på Coney Island i New York där tiden nästan har stått stilla (sen undrar man ju lite hur tryggt och säkert det känns med uråldriga karuseller men det har de väl tänkt på hoppas man).

Även där, nostalgi alltså.

Kanske är det syrendoften och försommaren som gör det för när Beardfish (som för övrigt recenseras här i närheten) pratade om Spegeln där de skulle spela så fick de nåt nostalgiskt i blicken allihop. Där har man suttit och rökt i princip hela sin ungdom, tror jag Magnus Östergren som spelar trummor sa. Nu är kaféet stängt. Det och Petter & Lottas, samma år, fortsatte Magnus och sen suckade han lite sorgset över Skivbutiken också, men det var ju längre sen sa vi andra. Men ändå. Vi satt där och kände oss nostalgiska allihop. Över en tid som inte längre är.

Sen pratade vi hårdrock. Deras nya skiva går åt hårdrockshållet, säger de.

Och jag bara känner att herregud vad allting handlar om hårdrock numera. Ett exempel: TT Spektra som levererar en massa nöjestexter till oss skriver nästan bara om hårdrocksband numera (läs till exempel om In Flames i morgon). Ett annat exempel: Vi har fått en stor hårdrocksfestival i Gävle och om en dryg månad kommer tiotusen hårdrockare att välla fram över stan. Ytterligare ett exempel: Flera av de lokala band jag har pratat med den senaste tiden säger att de låter hårdare och tyngre nu (Beardfish är bara ett av många).

Konstigt, kanske man tänker. Att det är så mycket hårdrock nu.

Men så tänker man på nostalgin. Och kommer på att det är ju det som det handlar om. Eller hur? Hårdrock är nostalgisk. Naturligtvis inte all. Men en hel del.

Rikard Sjöblom i Beardfish berättar när vi sitter där och minns Skivbutiken att han köpte sina första skivor där. Vinyler. Med Saxon och Iron Maiden och så.

Nostalgi alltså.

Det är syrenernas fel. Eller förtjänst. Välj själv.

Mer läsning

Annons