Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Härligt segfantasy

Annons

I HHBO:s nya fantasyserie ”Game of thrones” (Canal Plus) finns det inte några hobbitar, alver eller orcher, och det goda och det onda är inte strikt åtskilda, som choklad och vanilj i en glassförpackning – alla bär inom sig en sörja av ljus och mörker. En självklarhet, kan tyckas, men inte inom fantasygenren, där Tolkiens arv väger tungt.

Baserad på George RR Martins feta fantasyromaner i bokserien ”A Song of fire and ice”, är ”Game of thrones” en tv-serie som har mer gemensamt med ett politiskt drama från Washington DC än “Sagan om ringen”. ”Sopranos i Midgård”, har serien kallats, och det stämmer sett till våldet och sexet, men tematiskt har ”Game of thrones” mer gemensamt med, säg, Shakespeare – maktintriger i samhällseliten, bland de vackra och de starka, långt från fläskiga gangsters med psykiska problem.

Slottsherren Ned Stark från norr kallas till huvudstaden i Västeros, den fiktiva värld som serien utspelas i, för att bli sin herres högra hand. Helst hade han stannat kvar i sin borg, med fru och barn, istället för att dras in i huvudstadens palatsintriger. Kungens fiender, från fina gamla familjer, slipar sina knivar, och hotet om en lång istidsvinter hänger som ett snömoln över allt. Längst i norr vakar kungens män på en enorm isvägg, som på andra sidan har en vildmark med hotande, zombielika varelser.

”Game of thrones” har varit en av de mest emotsedda tv-serierna, och en överhängande risk att inte leva upp till fansens höga krav fanns. Men ”Game of thrones” vaggar långsamt in tittaren i världen, bygger upp den lager för lager, och även om jag inte har läst Martins böcker, har jag svårt att tänka mig hur någon kan bli besviken på det paket som fansen har fått av seriens hjärnor, producenterna David Benioff och DB Weiss.

Inledningsvis kan allt te sig främmande, världen som serien utspelar sig i, de främmande namnen, och i synnerhet det myller av karaktärer med en spindelväv av blodsband, fejder och kärleksrelationer mellan sig. Men ”Game of thrones” största styrka är just att den inte sänker ribban, att den litar på att publiken har tålamod och intresse nog att skala lagren av denna lök. Att våga vara seg och krånglig är ovanligt inom underhållningen, anpassad för den med störst koncentrationssvårigheter i klassen. I ”Game of thrones” belönas den som håller ut i ett långsiktigt berättande med blicken fäst på en horisont som ligger långt bort över de väldiga slätterna.

***

Till sist: ”Har du hört den förut?” (SVT Play) är tillbaka, programmet med kändisar som drar vitsar för varandra. Programledare: Elsa Billgren. Jag har aldrig intresserat mig för vad målet med hennes tv-karriär är, men jag är tveksam om svaret är att vara 2000-talets Ewert Ljusberg.

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons