Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Häxpojken från Gävle

Det var en gråmulen novemberdag 1676. Tusentals människor hade samlats på Hötorget i Stockholm och nu väntade man otåligt på att evenemanget skulle börja.

Skarprättaren Heinrich Nagel fanns redan på plats under den uppriggade galgen och när hans offer knuffades fram genom folkhavet hördes ett förväntansfullt sus. Snart skulle han vara död – trettonåringen från Gävle som ställt till så mycket sattyg sedan han kommit till stan för ett och ett halvt år sedan.

Häxprocesserna hade rasat i Sverige i ungefär tio år och nära 300 människor, mest kvinnor, hade dömts till döden efter absurda anklagelser från barn och vuxna. Landets högst utbildade invånare – prästerna – var de som ivrigast spred vidskepelsen och dessa Herrens tjänare tvekade sällan när de fick chansen att sända en trollpacka till bålet.

Utom i Gävle, där kyrkoherden Peder Fontelius öppet predikade mot hysterin. Med resultat att hans egen fru, Katarina Bure, ställdes inför rätta, anklagad för häxeri. Bakom anmälan låg stadens borgmästare Carl Falck som bestämt hävdade att präst-frun nattetid fört hans barn till Blåkulla. Fru Katarina dömdes till döden men släpptes mot borgen. Hon lyckades fly men greps och fick sedan sitta fängslad i ”trullkonekammaren” på Örebro slott till december 1676 då hon frigavs.

Då gick det sämre för en annan Gävlekvinna, skomakaränkan Karin Nilsdotter. Hon dömdes som trollpacka våren 1675 sedan flera barn, däribland hennes egen dotter, ingående berättat hur de följt med henne på hiskliga äventyr i Blåkulla. Och eftersom Karin inte hade pengar att köpa sig fri fick hon vackert sitta fängslad i väntan på halshuggningen, medan hennes 12-årige son, Johan Johansson Grijs, skickades till släktingar i Stockholm.

Pojken gick till fots hela den långa vägen och under tiden gjorde hans nya familj allt för att skruva upp förväntningarna. I Stockholm hade man knappt hört talas om några häxor medan den här grabben varit i Blåkulla flera gånger och säkert kunde berätta både det ena och det andra om kalasen hemma hos Hin Håle.

Lille Johan gjorde dem inte besvikna. Inför sina gapande åhörare skröt Gävlepojken – som han nu kom att kallas – vitt och brett om sina nattliga resor. Bland annat berättade han om sina två fruar där borta.

– Den ena heter Ve Mig och den andra Ta Mig, förklarade tolvåringen självsäkert. Båda bestiger jag bakifrån medan Satan ligger under bordet och vrålar av skratt så att hela Blåkulla skälver.

– Öl finns det gott om, fortsatte han brådmoget. Det är bara att tappa upp hur mycket som helst ur Fans rumpa.

Den fantasifulle gossen trivdes utmärkt i sin nya miljö. Ingen ifrågasatte hans redogörelser och han hittade hela tiden på nya historier för att behålla uppmärksamheten. Och när någon undrade vilka kvinnor i grannskapet som var trollpackor pekade Gävlepojken ut några gummor på måfå.

Nu spred sig paniken snabbt och det var sannerligen inte bara ungdomar och fattigfolk som trodde på hans historier. Kyrkoherde Berelius i Katarina församling intresserade sig för hans vittnesmål och efter ett långt samtal med honom förkunnade den gamle prästen att pojken var ”alltigenom trovärdig”.

Som auktoriserad häxspecialist började Johan Grijs nu göra hembesök i rucklen på Söder mot betalning. Och då och då valde han ut någon vettskrämd människa som han påstod sig ha sett i Blåkulla.

Myndigheterna kunde naturligtvis inte stillatigande åse hur stadens kvinnor och barn flög hem till Djävulen om nätterna. Så i slutet av juni 1675 samlades Södra kämnärsrätten i Stockholm för att försöka få stopp på de ogudaktiga luftfärderna.

Gävlepojken kallades in som vittne. Och erkände plötsligt, inför sittande rätt, att han själv var en häxa!

– Just innan dom halshögg mor min och brände upp henne på bålet såg Hornper till att hennes anda föll över mej, förklarade pojken inför den häpna domstolen. Sedan dess kan jag göra vilka fanstyg som helst.

Inte ens påståendet att modern avrättats var sant. Karin Nilsdotter levde nämligen drygt ett år senare och då hade trolldomsväsendet ebbat ut så pass att det knappast är troligt att straffet verkställdes. Men det visste varken domstolen eller allmogen i Stockholm, så Gävlepojken dömdes till döden och kastades i fängelse samtidigt som några av de kvinnor han pekat ut försattes på fri fot. Sedan blev det lugnt några månader – innan vansinnet åter sköt fart.

En 15-årig flicka vittnade om att hon varit gift i Blåkulla och ”fött barn genom näsan, vilka hoppade såsom grodor på golvet och blevo av den Onde kokade till smörja”.

Vittnesmål av den kalibern gjorde naturligtvis att landets ledande jurister inte ett ögonblick kunde tvivla på att Satan härjade i huvudstaden.

Svea hovrätt fick i uppdrag av regeringen att ta itu med ”det ynkeliga trollväsendet och satans raseri”. Därefter tillsattes den fruktade Trolldomskommissionen, som avkunnade dödsdomar på löpande band.

Ett par dagar innan Gävlepojken – som nu hunnit fylla tretton – skulle avrättas förhördes han av en av kommissionens ledamöter, prästen Eric Norælius.

Johan pratade då hela tiden emot sig själv och ingenting stämde med vad han tidigare uppgett. Till slut bröt han ihop och erkände gråtande att han att han hittat på alltsammans och bedyrade att han inte visste någonting om Blåkulla, annat än det han hört hemma i Gävle.

Norælius förklarade högtidligt att han hädanefter inte med gott samvete kunde döma någon till döden för trolldom. Men det var så dags då. Bara någon månad tidigare hade samme Norælius sett till att en gammal finsk kvinna, Rumpare-Malin, brändes levande ”sig själv till omvändelse och androm till avsky”.

Läkaren och naturforskaren Urban Hjärne, som gått till eftervärlden som den som satte stopp för häxprocesserna, föreslog vid samma tillfälle att den arma kvinnan skulle nypas med heta tänger innan hon kastades på elden. Rumpare-Malin är för övrigt det enda kända fallet i Sverige där en människa straffats genom att brännas levande.

Nu började luften gå ur häxprocesserna och avrättningarna upphörde. Men vad skulle man göra med Johan Johansson Grijs – Gävlepojken? Han betecknades som ”en vanartig och lögnaktig bängel”. Och eftersom han inte visade någon ånger – och dessutom svor så förskräckligt under tiden i fängelset – tyckte de rättsvårdande myndigheterna att det ändå var lika bra att göra sig av med honom.

Så i november 1676 hängdes det förvirrade barnet på Hötorget i Stockholm inför en jublande folkmassa.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se