Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hector hittar lugnet på hemmaplan

/
  • På måndag åker damlandslaget till USA och VM. För att hitta rätt mentalt fokus inför resan valde Sara Hector att träna några dagar hemma i Kungsberget.
  • Medaljhopp, det är en ovan roll för Sara Hector. Men hon tar det med ro, och säger sig inte känna av någon press från omgivningen.
  • Pappa Sören tränade Sara som ung, sedan tog tränarna vid skidgymnasiet i Järpen och landslaget över.

Hon är på väg mot sitt tredje VM, men allt är inte som vanligt för Sara Hector.
Det är ett medaljhopp som på måndag sätter sig på planet mot USA.
Lugnet inför stormen hittar hon i sin barndoms backe i Kungsberget.

Annons

Vi hoppar upp på skotern bakom Ola Mårtensson och han kör oss upp till toppen på Kungsberget, och visar hur man röjt på baksidan på berget, i väntan på den vattendom som behövs för att ta vatten från Jädraån och på sätt kunna täcka fler pister med konstsnö.

På helgerna är det hektiskt, men en onsdag mitt i januari är det inte många själar i Kungsbergets liftsystem.

Sara Hector och hennes pappa Sören är i stort sett ensamma i ankarliften.

Det här är inte hennes vardag. Det här ett avbrott, ett andningshål. Det är här hon hittar lugnet efter en hektisk tid, det är här hon laddar om alla batterier igen.

Sara har själv borrat hålen och satt käpparna i Västbacken; en rytmisk och, för henne, enkel bana.

Det ser så lätt ut, och de enda ljud som hörs är svoschandet när skidorna byter riktning, följt av trummandet när käppar viker sig.

– Det är en fin backe, men den har visst blivit lite flackare med åren, säger hon och skrattar när hon åkt färdigt för dagen.

Vi, jag och fotografen Gun Wigh, som hasat till fots nerför branten, förstår inte vad hon menar. Men så har vi aldrig stått i, eller åkt i, någon av alla världscupbackar som i dag är Sara Hectors vardag heller.

Hon har ett internationellt genombrott med sig hem till Sandviken. Andraplatsen i Åre, följt av karriärens första världscupseger i österrikiska Kühtai, har gett eko i idrottsvärlden.

Och med de resultaten i ryggen åker hon nu till sitt tredje VM med helt andra förväntningar än tidigare. Se och lära-tiden är över och förbi.

Men själv verkar hon ta det med ro, när vi sitter ner i de bekväma fåtöljerna i Kungsbergets Skilodge.

– Det är kul att folk tror på en, men jag kan bara göra så bra jag kan ifrån mig. Förbereda mig så gott jag kan, och åka så fort jag kan. Mer kan jag inte göra, så blir det som det blir.

Många har försökt analysera varför framgångarna plötsligt infunnit sig. Den slopade fartsatsningen på störtlopp och super G, i kölvattnet av den otäcka kraschen för två år sedan, har nämnts som en orsak.

Är du färdig med dom disciplinerna?

– Jag har tagit paus. Det har gett mer tid till träning, och det har varit bra. Men det handlar om så mycket mer än det, om att jag har blivit starkare mentalt, och fysiskt har hittat bättre balans, mycket tack vare Sebastian Falk, som hjälpt mig med det. Det var också en anledning till att jag åkte hem till Sandviken några dagar, för att träffa honom igen.

Kan du känna någon skillnad i skallen när du ställer dig på startlinjen i dag, jämfört med, säg, ett eller två år sedan?

– Oh ja. Jag är mycket tryggare, vet vad jag ska göra och litar mer på mig själv. Jag är lugnare, och mer bestämd. Jag vet att jag kan det här.

Din tränare Hans Ottosson sa nånstans att du åkte smartare taktiskt, vad menade han med det?

– Jag har ju lärt mig sladda i år, ha ha. Jag gillar ju inte det, men nu har jag lärt hur man gör och ändå åka snabbt. Jag tycker fortfarande inte att det är bra att sladda, men ibland är det bra att ta till, även om jag alltid vill åka med full insats.

Hur kändes det egentligen att stå överst på en prispall i världscupen?

– Ja, gud, vilken dag det var. Men att just stå på prispallen var inte den allra roligaste delen i allt. Att inse att jag faktiskt skulle vinna, och visa för sig själv: Shit, jag kunde det här! Det var fantastiskt.

På måndag går flyget till USA och Colorado. Landslaget laddar upp med ett läger, och får sedan några lediga dagar innan VM drar i gång 3 februari. Sara Hectors paradgren, storslalom, avgörs inte förrän andra veckan, 12 februari, men hon hoppas få köra både slalom och lagtävling också.

– Men det får man nog inte veta förrän ganska sent gissar jag.

28 december körde du storslalom i världscupen senast, hur gör du för att behålla den fina känslan så länge?

– Det är ett långt uppehåll, men jag försöker utveckla mig ännu mer. Nu har jag nya grejer som jag försöker sätta till VM. Det har gått ganska bra på träning, och det ska bli spännande att se om jag kan ta ännu ett steg i åkningen.

Vad är det för nåt?

– Jag vill åka med större vinklar, som Ted Ligety gör.

Sara visar vad hon menar, och böjer sig så djupt ner i sidled att kroppen nästan ligger parallellt med golvet.

I den alpina världen granskar alla hur de snabbaste gör, och försöker ta efter. Sara Hector är inget undantag.

– Jag tycker om att analysera skidåkning, och tittar på ganska många åkare, framför allt på killarna; som Marcel Hirscher, Ted Ligety och Alex Pinterault. Sen har jag tittat lite på Shiffrin och Anna Fenninger också. Man kan lära sig mycket av det, och vi kollar videoklipp nästan varje dag.

Vad är det du försöker ta efter?

– Det jag verkligen gillar är stora vinklar, rena skär och dynamisk åkning, där det händer nåt hela tiden. Det är snyggt, och det går fortare.

Lagtävlingen körs i Vail, övriga grenar avgörs i Beaver Creek. Där har Sara Hector bara åkt en gång tidigare, i fjol, då hon slutade 18:e i världscupen, vilket ändå var säsongens bästa storslalomplacering.

– Det är inte jättetuffa backar, inte i teknikgrenarna i alla fall, och det börjar ganska lätt, sen blir det lite mer action på slutet.

Vad har du själv för förväntningar?

– Jag vill självklart vinna, det vill alla som är på en tävling. Men jag kan inte förvänta mig det. Jag älskar mästerskap, och vill göra bra ifrån mig, åka hela vägen och ha roligt. Det blir min utmaning.

Annons