Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Helgläsning: Från överklassens Djursholm till Villastaden i Gävle

Miljöbov, ledarsamhälle eller kulturstad? Gävlebon Tomas Attorps minns sin barndoms Djursholm och berättar platsens historia. Villastaden i Gävle tillvaratar mycket av charmen hos Djursholm utan att bli en isolerad högborg för överklassen, konstaterar han också.

Annons

”Det rika Djursholm är farligare för planeten än Tjärna Ängar” skrev Göran Greider i en ledare i Arbetarbladet i höstas, med anledning av att Världsnaturfondens årliga Living Planet-rapport visar att Sverige inte är något föregångsland i ekologisk hållbarhet.

Om alla levde som befolkningen i Sverige skulle det krävas fyra planeter för att klara försörjningen. Djursholm tär mer på jordens resurser än ett miljonprogramsområde i Borlänge.

Såsom uppvuxen i Djursholm – där grönskan frodades i trädgårdar, grönområden och skogar och ingen fabrik förpestade luften – hajade jag till över Greiders tillspetsade formulering. Men allt på jorden kan förstås upplevas och beskrivas på olika sätt.

Djursholm hade grundats 1889 som Sveriges första villastad av bankdirektör Henrik Palme (farfars bror till Olof Palme). Villastaden som idé hade vuxit fram med amerikanska och engelska förebilder. Palmes bolag köpte upp mark och sålde till stockholmare som ville komma bort från den ohälsosamma och bullrande storstaden.

Djursholm skulle förena stadens komfort med lantlivets behag och stora tomter om 4 000 kvadratmeter skulle garantera avskildhet och anonymitet och arkitektonisk mångfald. Den egna villan fick absolut inte likna grannens.

Djursholm har gamla anor och historien är värd att berätta. Allt började 1418 då riksföreståndare Nils Jönsson Oxenstierna köpte en holme i Värtan och grundade godset Djursholm, varifrån han kontrollerade sjöfarten. Han ska ha hyst sjörövare hos sig och Rimkrönikan ger honom dåliga vitsord. En senare ägare av holmen – nu halvö kallad Gamla Djursholm – Birger Dahlerus skulle 1939 försöka mäkla fred mellan Tyskland och England.

Under senare delen av medeltiden kom det allt mäktigare godset att omfatta hela nuvarande Danderyds kommun. Godset övergick till ätten Banér, som under 1500-talet lät bygga Djursholms slott. I dikten ”Djursholm”, som ingår i ”Svenska bilder”, gav Carl Snoilsky slottet sin hyllning:

”Det ståndar ett slott vid Östersjö,/ Dess murar skina,/ Och fastlandsstränder och skärgårdsö/ det kallar för sina...”

Dikten berättar hur en kista kommer till slottet med godsherren Gustav Banér, halshuggen år 1600 vid Linköpings blodbad. Ättens vapen har som en sentida gottgörelse tillvaratagits i kommuns logga och kommunens ledning sitter förstås i slottet.

Djursholm fick från början en aura av kulturstad även om guldkanten ibland solkades. Palme hade lockat Viktor Rydberg – den främste bland kulturpotentater i dåtida Sverige - till Djursholm för att bli inspektor för läroverket, där Erik Axel Karlfeldt skulle tjänstgöra som lärare några år. Livlig flicktrafik till Karlfeldts diktläsning lär ha stoppat fortsatt förordnande.

Tidigare hade August Strindberg lockats till den nya villastaden av idén att där starta en försöksteater. ”1889” läser jag på vindflöjeln på villan på Germaniavägen 21, där Strindberg efter skilsmässan från Siri von Essen hyrde rum av fröknarna Hägg – ett stenkast från mitt barndomshem. Men havererade teaterplaner, ”fullsuten med obetalda räkningar” och indignation över Rydbergs ovilja att tala med honom gjorde att Strindberg vantrivdes ”ända till sjelvmord” och sejouren i Djursholm blev kort. Staden verkar inte ha gjort avtryck i Strindbergs skrifter mer än att konstnären Robert Thegerström, vars villa Tallbacken ritades av Ferdinand Boberg, figurerar som modell i enaktaren ”Leka med elden”.

Vi var omgivna av en pensionerad ryttmästare, en förslagen advokat, en gammal urmakare som inte ingav förtroende då han fick delar över vid reparationer och av högljudde ”Spiknykter”, begiven på starka drycker, därtill ett hembageri dit min äldste bror skickade mig att köpa kaksmulor à 5 öre. Det hade Strindberg kunnat göra något av.

Inte långt därifrån sökte Verner von Heidenstam – som Strindberg skulle ta heder och ära av under den så kallade Strindbergsfejden – arbetsro från ett hektiskt umgänge i Stockholm. ”Villan, snöhvit och af sten, ligger på en hög bergsudde med en egen strand och elyseisk utsikt öfver öar och vatten” skriver han till en vän. På Oscar Björcks porträttmålning tävlar utsikten från altanen över Värtan med den från Övralid över Vättern. Efter ”Vallfart och vandringsår” kunde Djursholm ha blivit en fast punkt. Men äktenskapet med Olga Wiberg sprack och villan såldes. Dessförinnan hann 42-åringen med att förföra 16-åriga Greta Sjöberg på den berömda isbjörnsfällen framför brasan, hon skulle bli hans tredje hustru (hon gifte senare om sig med Anders Österling). Heidenstam längtade hem. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt” – i skolan hade vi smakat på orden som på förbjuden frukt.

Nu – 100 år efter det att Heidenstam fått Nobelpriset– ville jag betyga den gamle skalden min vördnad men hindrades av en hög mur. Från stranden lyckades jag få en skymt av altanen. Drömmen om ett diktarhem vid Värtan stannade vid en dröm.

Till stadens ryktbarhet bidrog förstås författaren Elsa Beskow och tonsättaren Alice Tegnér. Med ”Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin” och med ”Bä, bä, vita lamm” skapades i Djursholm den svenska barnkammaren. Den i jultid flitigt sjungna ”Gläns över sjö och strand” med text av Rydberg och tonsatt av Alice Tegnér framfördes första gången under tidigt 1890-tal vid en julfest i Djursholms samskola. Djursholms kapell med en konfessionslös kristen förkunnelse och med predikanter som Natanael Beskow och Karl-Gustaf Hildebrand bidrog till att Djursholm framstod som ett samhälle för fritänkare medan Gösta Mittag-Lefflers matematiska institut med Ferdinand Boberg som arkitekt blev en koppling till den akademiska världen.

Politiskt var staden konservativ. Här hade högerpartiet sitt starkaste fäste och kommunisterna kunde räknas på ena handens fingrar. En årligen återkommande luffare med kärra och en fyllerist som förirrat sig ut i villaidyllen via Djursholmståget antydde en annan verklighet. Som barn fick jag förstås en felaktig uppfattning av det svenska samhället. Pinsamt minns jag att jag frågade min äldsta bror varför han hälsade på en renhållningsarbetare (sopgubbe kallad). Då vi varken hade bil eller sommarnöje, frågade jag föräldrarna om det fanns någon familj i Sverige som var lika fattig som vår, en fråga som var tänkbar endast i ett rikemanssamhälle som Djursholm.

Med ett myller av vindlande gator med fornnordiska namn hittade ingen till Djursholm utan detaljerad vägbeskrivning. Pappa, som var en vänlig man, gjorde oss barn generade då han beskrev för taxichaufförer hur de skulle hitta tillbaka till Stockholm.

Djursholms samskola låg på en kulle som en markering av skolans och kunskapers betydelse. Morgonbön i aulan, betyg i ordning och uppförande och en studentexamen som gav skäl för namnet – svenska skolans kris var ännu avlägsen. Kunniga lektorer i en lärarkår, där originalen nog hade större spelrum än i dag. Jag tror inte att vi elever var elakare än dagens ungdom. Då någon ritat en kanin på svarta tavlan, stod inte kristendomsläraren Carl Hultin, kallad Kalle Kanin, handfallen: ”Sudda ut haren!”. Bengt Jansson, svensklärare, uppvaktade en parant kvinnlig kollega, Janssons frestelse kallad. Han skulle bli riksbekant då han fick en örfil av Ingmar Bergman på Dramaten.

Jag tror inte man kan överskatta betydelsen av att vi barn fick lyssna till de vuxnas samtal. Man umgicks över generationsgränser. Vi lyssnade andäktigt på radions engelska deckare och mammas högläsning sommartid av Selma Lagerlöf – så fjärran från dagens umgängesformer.

Trots vacker natur, bra skolor och välordnad tillvaro kunde Djursholm göra mig betryckt. Nästan alla arbetade i Stockholm, de stora tomterna var ofta vanvårdade, längs de folktomma gatorna strök herrelösa skällande hundar. Staden saknade eget liv. Hembiträdenas ögon ljusnade då de fick tjänst i huvudstaden. Jag minns glädjen då vi åkte till sommarnöje på Gräsö och tristessen vid återkomsten. När jag som ung jurist kom till den livaktiga småstaden Eksjö öppnade sig en ny värld.

1963 hade Djursholm hamnat på löpsedlarna genom spionen Stig Wennerström. Nu har Djursholm åter kommit i rampljuset genom Mikael Holmqvists bok, ”Djursholm – Sveriges ledarsamhälle”, en tegelsten på 700 sidor som man inte klämmer till kvällsgroggen (finns även i pocket med halverat sidantal). Han menar att Djursholm är ett exempel på att yrkesmässig framgång beror mer på uppväxtmiljö och livsstil än studiemässiga eller professionella prestationer. Jag föreställer mig att slutsatsen är mer giltig inom näringslivet än förvaltningen.

I min barndoms Djursholm var bostadspriserna överkomliga för lärare och kulturarbetare. Med landets högsta villapriser har Djursholm blivit populärt hos finanshajar och penningstinna kändisar. En vandring längs Strandvägen kan sluta i revolutionär upprördhet över kapitalismens vräkighet och samhällets orättvisor. Eller så njuter man av arkitekturens mångfald och förundras över att det inte finns några gränser för fantasi och skaparkraft. Till min glädje ser jag att kulturen fortfarande lever – bokhandeln är uppskattad för sina författaraftnar och mittemot lockar ett modernt och välbesökt bibliotek.

Vi präglas obönhörligen av barndomens upplevelser. Leva om vårt liv kan vi inte men vi vill gärna återvända till stämningar och miljöer förknippade med vår barndom. Djursholm besöker jag gärna men flytta tillbaka – nej. Lösningen har blivit det mer modesta Villastaden i Gävle, som påminner om det förflutna men samtidigt är något nytt.

Villastaden tillvaratar mycket av charmen hos Djursholm utan att bli en isolerad högborg för överklassen. Cicero talade om ”otium cum dignitate”, vila med värdighet. Jag njuter av skönhet och variation i Villastadens bebyggelse, de slingrande vägarna, den yppiga grönskan, fågelsång och ljusen som speglas i Gavleån. Här finns en balans i tillvaron – studenterna på väg till eller från Högskolan ger vardagen rytm och puls, stadens centrum finns på cykelavstånd och intagande parker erbjuder lockande oaser. Lägg härtill Konserthuset med sin förträffliga symfoniorkester och oöverträffade läge vid strömmande vatten. Skulle jag sörja då vore jag – som skalden Lasse Lucidor skriver – tokot.

Men borde jag inte skämmas? Jag spenderar ju mer av jordens resurser än den som bor i Rinkeby. Nu tror jag att villastadens bättre boendemiljö generellt skapar fler samhällstillvända och harmoniska invånare, som kan göra insatser till mänsklighetens fromma. Ingen kunde bättre än Viktor Rydberg uttrycka tron på framtiden:

”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,/ vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,/ det är en skörd, som undan honom bärgas,/ ty den hör evighetens rike till./ Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,/ ty du bär evigheten i ditt bröst.”