Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hem till byn

Julen ligger framför oss. I dag, dan före dopparedan, fylls tåg och vägar av hemvändare. Kulturredaktionens Kristian Ekenberg har flyttat hem permanent och reflekterar, med hjälp av en rad författare, kring vad det innebär att komma hem.

Att komma hem ska vara en schlager, skrev Per Hagman i sin bok med just den titeln. Men att komma hem är samtidigt svårt. Så är också de bästa tonerna i en schlager melankoliska.

Julhelgen stundar, årets hemvändardagar. Tågen fylls med människor som gör resan hem. Storstäderna töms på folk och landsbygden och de små städerna lever upp för några dagar. Kanske står till och med pojk/flickrummen kvar och väntar, orörda, som om nallebjörnen på sängen ännu inte har givit upp hoppet om att få sin vän tillbaka.

När julen är över drar hemvändarna tillbaka. Men några vänder hem för att stanna kvar.

Litteraturens mest kända hemvändare är en av de första. Odysseus, som gav namn till odyssén, den långa resan, var först och främst en hemvändare, konstaterar Ludvig Rasmusson i boken ”Hemvändare”. Hemvändandet upptar stor del av Homeros epos. ”Hemkomsten är det centrala i boken, det som den egentligen handlar om. Ithaka är eposets nav, allt det andra är bara förspel.” Hemma på Ithaka väntar hustrun Penelope, men det är inte främst henne som Odysseus saknar, inte på samma sätt som ”stenarna där barn han lekt”.

Hemma väntar också alla friarna, som vill ta hans plats, och hemkomsten är inte berättelsens slut, snarare en början.

”Odyssén” beskrev tidigt svårigheten med att komma hem, och i det spåret har författare fortsatt. Hemkomsten har dramaturgiskt sprängstoff. Att låta en människa komma hem, efter många år borta, är en bra start på en historia.

Elin Olofsson låter i sin roman ”Då tänker jag på Sigrid” huvudpersonen Hanna fly hem till släktgården från en misslyckad kärlekshistoria i Stockholm. Men hon möter hemvändarens eviga dilemma – när hemmet väl en gång har lämnats, går det aldrig att återvända till fullo. Hon är inte längre hemma i det festande reklamliv hon lever i Stockholm, men hemmet i den jämtländska byn går inte heller att återvända till som om ingenting har hänt.

En liknande svårighet att finna sig till rätta i det gamla hemmet skildrar Christoffer Carlsson i ”Den enögda kaninen”, där David om sommaren återvänder till barndomsbyn Dalen, en plats som man kör förbi på tre sekunder. Han ansluter sig till barndomsvännerna, de fördriver sommaren med inbrott och att slappa i solen, men ingenting är som det var. Dalen kan sägas ligga i country noir-land, en landsbygd som samtiden har sprungit ifrån, men eftersom David är en hemvändare, finns det ändå ett nostalgiskt skimmer över det flagnade och rostiga. Hemvändaren tar en semester i sitt förflutna.

Som allra mest romantiskt är hemmet medan hemvändaren fortfarande är borta. En illusion som kan krackelera när tåget rullar in på perrongen och färgen rinner bort från ens minnen. Per Hagman är inne på det spåret i nämnda ”Att komma hem ska vara en schlager”: ”Att komma hem ska vara en schlager. Men jag kan inte längre kalla det här för hem, det är löjligt. Det har varit ett inbillat hem så länge jag varit hemlös. Ett sedan länge hopplöst infekterat äktenskap vars död jag bara vägrat att acceptera på grund av gammal ömsesidig tillgivenhet.”

En av de mest smärtsamma skildringar av hemvändandet i litteraturen, som faktiskt är starkare i filmen, är när Frodo i ”Sagan om ringen”-trilogin återvänder till Fylke. JRR Tolkien ger här ett eko till de män som kom hem från de stora krigen och aldrig kunde anpassa sig till en vardag efter all död och kaos som de sett. Krigsveteranens hemkomst är ett tema som författare återkommer till, likaså släppta fångar som efter år i fängelset återvänder och ska ta vid där allt en gång tog en abrupt paus. Ingenting kan te sig så främmande som att känna vilsenheten i det hemtama.

Hösten 2014 har hemvändandet varit ett tema i journalistiken, som fyllt bensintanken och skickat reportrarna hem med vässad penna. Att Stockholm är fyllt av inflyttade lantisar märktes efter valet, när Aftonbladet kunde skicka flera av sina mest profilerade medarbetare tillbaka till hemorterna för att gräva fram orsakerna bakom rasistiska Sverigedemokraternas framgångar på landsbygden. Även om dessa reportage uppmärksammades, var det en betydligt mindre spelare på medieplanen som fick störst uppmärksamhet. Tidskriften Re:public skickade i reportaget ”Hem till byn” reportern Alexander Mahmoud till hemorten Grimslöv i Småland, ett Sverigedemokratiskt fäste.

Fotografierna som ackompanjerar texten skulle kunna vara tagna i den fiktiva ort som Christoffer Carlsson skriver om i ”Den enögda kaninen”. I synnerhet en bild, av en rökande och kissande man mot en faluröd stuga i en bedövande vacker sommarnatt, bränner sig fast i minnet. Fotografiet ger en bild av en by som tappat hoppet om Sverige, där misstänksamheten mot allt främmande frodas och där rasismen även drabbar mörkhyade vänner som har växt upp på platsen.

Alexander Mahmoud åker hem med inställningen att ”förgylla och halvromantisera Grimslöv”, men till slut överväldigas han av hur respektlöst barndomskamraterna behandlar honom. En kluven inställning präglar texten fram till den punkten. Att på allvar klippa banden med hemmet är plågsamt, en sista utväg.

”Tänker att jag vill hem till Stockholm, men då tänker jag att jag har det bra som bor i en stad där jag kan välja vilka jag umgås med. Då börjar jag känna mig dålig också för att jag har privilegier som inte andra har. Att flera kompisar i Grimslöv säger att de är deprimerade, panka, skuldsatta, har ångest, inga drömmar, inga förhoppningar. Varför ska jag hit? Varför ska jag berätta en historia jag hatar?”

I en kommentar till dessa hemvändare, som åker hem på rasistsafari, skriver Ida Ölmedal i nyhetsmagasinet Fokus: ”Alexander Mahmoud blottar hur rädslan att sparka nedåt gör att många drar sig för att beskriva vardagsrasismen på landsbygden. Så till den grad att sociologisk insiktsfullhet ibland glider över i respektlöst omyndigförklarande. Och till viss del bottnar rädslan i det dåliga samvetet hos alla oss som drog därifrån.”

Kanske är reportaget i Re:public och de andra texterna ett tecken på att hemvändarens dåliga samvete har runnit ut. Någonting som har förenat Sverige, trots att glipan växer mellan stad och land, är att många har stått med ena foten i staden och den andra i byn. Förståelsen har funnits för dem som valde att stanna kvar – eller inte hade något val – och de liv som levs bortom storstadens ljusbubblor. Om hemvändarna slutar ta tågen tillbaka, dras landet isär ännu mer.

Jag själv är en hemvändare. Inte hem till byn, men väl hem till Gävle från Göteborg. Så här års, när julgranen tänds för första gången, saknar jag en viss känsla. Pirret av att lämna det nya livet och resa tillbaka till det gamla. Jag saknar hemlängtan. Jag längtar efter att längta hem.