Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historik talar för samarbete men mer skiljer nu än 1990

Socialdemokraterna och Liberalerna

Annons

Plötsligt har frågan om en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Liberalerna dykt upp. Det har skett bland annat i en artikel i Dagens Nyheter (papperstidningen onsdag 25/10).

Där intervjuades EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och riksdagsman Mathias Sundin. Rubriken var "Tunga L-politiker vill flörta med S".

Samarbete mellan S och L har förekommit förr. Senast det skedde på allvar var runt 1990, då "århundradets" skattereform träffades mellan partierna, varav S var i regeringen. Något år senare var Liberalerna, som då hette Folkpartiet, regeringsparti.

Partiet var en del av en borgerlig koalition med fyra partier som var i minoritet i riksdagen, även om de var större än det S-ledda vänsterblocket. Om det populistiska Ny Demokrati röstade på S-förslag föll regeringens förslag. Ny Demokrati stödde dock nästan alltid regeringen.

Men "Marknaden" tyckte inte att Ny Demokrati var något att hålla i handen hösten 1992, då kronans fasta växelkurs attackerades av valutaspekulanter. Den moderatledda regeringen var tvungen att träffa krisöverenskommelse med S. Folkpartiet och dess ledare, Bengt Westerberg, bidrog till att lätta upp den dåliga stämningen mellan M och S, mellan Carl Bildt och Ingvar Carlsson.

Westerberg var i hög grad en samarbetsingenjör dessa år, först i opposition med S-regeringen om sådant som skattereformen, sedan i uppgörelser hösten 1992. De knappt två åren därpå, fram till valet 1994, tänkte Westerberg högt om en koalition mellan sitt parti och S efter valet. En del borgerliga opinionsbildare ogillade det.

Men den rationellt lagda Westerberg fann det rimligt att resonera om alternativ som var i första hand, en borgerlig regering, och i andra hand, en koalition mellan egna partiet och S. Det var bland annat utsikterna att Ny Demokrati skulle bli fortsatta vågmästare i riksdagen som ledde Westerberg att föra resonemang i regeringsfrågan.

Bild från 25 juli 2003. De tidigare partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (L) har gemensam pressträff om euron, som de båda vill ska införas i Sverige i folkomröstningen det året.

Sakpolitiskt fanns en del frågor där S och L stod varandra nära. En var hur socialförsäkringarna, som sjukersättningen, skulle vara. S och L förordade inkomstbortfallsprincipen. Det var en del kritik mot den principen de åren från höger. Även i Centerpartiet fanns resonemang om ersättning på en viss nivå, men inte mer. En del debattörer drev också det.

Trots att det är viktig fråga, och pensioner och a-kassa är utformade efter denna princip, har den kommit i skymundan numera.

Valet 1994 gick dåligt för Liberalerna, med tapp på nästan två procentenheter till 7,2 procent. Valsegraren S, med 45,3 procent, ville dagarna efter valet inte gå i koalition med Folkpartiet (L). Efter det deklarerade Westerberg att han skulle avgå, vilket han gjorde på landsmötet i januari 1995.

Det kom att bli Centerpartiet, under Olof Johansson, som blev samarbetspartner med S, om budgetar och saneringen av statsfinanserna. Det skedde från våren 1995, sedan S-regeringen under hösten 1994 genomfört skattehöjningar med stöd Vänsterpartiet.

Liberalerna orienterade sig bort från S under Maria Leissners två år som partiledare. Den processen blev starkare efter valet 1998, som blev ett nederlag för L med bara 4,7 procent av väljarna. Efter det valet lyckades ändå nya partiledaren Lars Leijonborg att sitta kvar.

Inför valet 2002 hade L inspirerats av borgerliga Venstre i Danmark, som hösten 2001 haft en valframgång med en hårdare linje gällande flykting- och invandringspolitik. L (som firade 100 år som parti) drev frågor om språktest för invandrare och annat, som signalerade hårdare tag på migrations- och integrationsområdet. L gynnades också av problem för Moderaterna i valrörelsen.

FP/L lyckades att tvätta bort stämpeln av att vara ett snällt parti, att ha snällism som profil, mot svaga och utsatta grupper. Det hade länge, särskilt under Westerbergs partiledartid efter hans valframgång 1985, gett beröm från opinionsbildare, men allt färre röster.

Sensommaren 2004 var L ett av de fyra partier som bildade (den borgerliga) alliansen. Den var främst moderatledaren Fredrik Reinfeldts och centerpartiledaren Maud Olofssons baby.

Kristdemokraterna var, som oftast sedan partiet 1991 kom in i riksdagen av egen kraft, glada att få vara med. L var det parti i alliansen som oftast hade invändningar, bland annat då en hårdare sjukförsäkring skulle utformas, med resonemang om hur det skulle drabba en cancersjuk lärare.

Liberalerna är ett mer högerliggande parti nu än på Bengt Westerbergs partiledartid. Och trots att S delvis hamnat närmare mitten är nog klyftan mellan partierna större än för 25 år sedan.

L bytte ledare till Jan Björklund, men fick allt lägre stöd och i valet 2014 hade partiet nästan lika lågt stöd som bottennivån 2002. Cecilia Wikström säger i DN att "Alliansen lever på konstgjord andning" och behöver ta sig ur "respiratortillvaron".

Om de livsuppehållande åtgärderna stängs av för alliansen, av väljarna, efter valet 2018 kan ett samarbete eller rent av samregerande mellan S och L bli aktuellt. Det skulle bli det första på 98 år, om man bortser från samlingsregeringen 1939-45.

Frågan är om den gemensamma synen på socialförsäkringarna och ersättning efter inkomstbortfallsprincip räcker.

Liberalerna är ett mer högerliggande parti nu än på Bengt Westerbergs partiledartid. Och trots att S delvis hamnat närmare mitten är nog klyftan mellan partierna större än för 25 år sedan.

Annons