Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hm, men åskmolnet gick hem!

Om 70-talets flummiga barnprogramledare hade sysslat med modern konstmusik, hade det nog sett ut ungefär som i ”Björn Berg Borg – del 2”. Konstmusikens distade, mullrande ljud kombinerad med dockteater.

Nu är visserligen inte ”Björn Berg Borg – del 2” barnkultur, och dockteater är en lös förpackning att klämma in denna upplevelse i.

Mörkret är kompakt på Spegeln, ljudvärlden som byggs upp nästan hotande. Så långt intet nytt i konstmusiken. Men så börjar en björn att spela med sina ramar. En krabba kilar in. Ett åskmoln, glödande vackert som en nebulosa, svävar ovanför våra huvuden. En berättarröst, som en sträng sagofarbror, mässar en text om björnen.

Orden och föreställningens delar – björnen, berget, borgen – är symboliska, förstår man, men för att gå in lite djupare krävs nog att man läser texterna på hemsidan, där JC Coopers ”Symboler” citeras. Det som går att urskilja från berättarrösten, tyvärr ofta dränkt i musiken, är ett slags polemik mellan fantasi i realism. ”Verkligheten skapas i varje björns fantasi / Men det skiter realisterna fullkomligt i”.

Konstmusiken livas onekligen upp av denna märkliga dockteaterinramning, en genre där ofta män utan rockstjärnekarisma gömmer sig bakom metervis med sladdar. Det svävande åskmolnet är en bild som bränner sig fast.