Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hedvig Ulfsparre – en sjuk historia

Allt om Gästriklands legendarisk textilsamlare Hedvig Ulfsparre finns nu samlat i en märkvärdig bok. Vi har läst den, höstens lokalhistoriska tungviktare.

Annons

En ung Hedvig Ulfsparre som sjuksköterskeelev och ständigt krasslig själv.

Inte många kvinnor från Gästrikland har blivit så berömda som Hedvig Ulfsparre. Hon som skapade Sveriges, kanske Nordens, största samling av textila konstföremål – spetsar, broderier, vävar, mattor, ryakuddar.

Hedvig Ulfsparre (1877–1963) är nog också den första gästrikekvinnan att bli omskriven i en stor, jättetjock och tung bok. Det är skillnad det, mot de mångas livsöden som trängdes i berättelsen om kvinnorna i stålstaden Sandviken. Ni minns kanske den, antologin ”Livfjädrar” (2012).

Jag bara nämner saken, som en jämförelse att ha i minnet. Hedvig och hennes livsgärning förtjänar sannerligen uppmärksamhet. Det hon lyckades med var ju också att visa värdet i allt det osynliga handarbete som gjordes av anonyma kvinnor.

Apropå anonymt så finns ett belysande, ja riktigt handarbetsikoniskt fotografi, taget av den upphöjda Gävlefotografen Carl Larsson. Det föreställer arbete i en vävstuga, och visar en vackert mönstrad vävnad – under tillverkning av två icke namngivna, raka och flitiga, kvinnoryggar.

Men Hedvig Ulfsparre levde alltså upstairs i en hoforsk miniversion av Downton Abbey. Åtminstone under många år, när hon regerade Hofors herrgård som värdinna hos brukspatronen Per Eriksson, och senare som sin egen härskare över Kungsgårdens herrgård.

Hedvig Ulfsparre och Per Eriksson på Hofors herrgård 1925.

Så här minns en brorsdotterdotter barndomens sommarlov och jular hos faster Hedvig, under 1940- och 50-talen:

”På morgonen väcktes man av en husa som kom med varmt vatten för morgontvätten och även tände brasan. Därefter var det frukost i matsalen, ej så fast klockslag. Vid första måltiden fick man välja servettring ur en låda i ett bord vid verandadörren i matsalen. Faster Hedvig var med ibland eller fick sin frukost på sängen. Det kunde vi andra också få.”

Brorsdotterdottern vid namn Ann-Charlotte Weinhardt skriver ett avsnitt mot slutet av boken. Först då är det egentligen som Hedvig Ulfsparre blir en verklig människa, först här får man en känsla för om vad som drev henne. Innan dess är hon mer en av de där spöklika svartvita figurerna som har porträtterats mot målade bakgrunder i sekelskiftets fotoateljéer.

Men Weinhardt kan berätta färgstarkt:

”Att faster Hedvig var en stor samlare märktes överallt. Hennes förmak blev med åren helt fullproppat. Där låg travar med textilier överallt. De täckte bord, stolar, soffor – alla lediga ytor. Kvar fanns en smal gång att passera igenom.”

Spetskragen

Hedvig Ulfsparres väldiga textilsamling finns i dag på Länsmuseet Gävleborg. Förnämliga, permanenta utställningen ”Smaken och kapitalet” berättar om den lyckade föreningen av brukspatronens pengar och dame Ulfsparres klassnäsa för inredning och formgivning.

Boken som nu kommer ut har samma kongeniala titel. Lokalhistorikern Barbro Sollbe har varit redaktör och sammanställt material av olika skribenter. Formellt ges ”Smaken och kapitalet” ut som en årsbok från Gästriklands Kulturhistoriska förening. Den tillägnas minnet av dess mångåriga ordförande Göran Severin som under sin levnad var bokutgivningens eldsjäl.

Föreningen gör en viktig insats med denna dokumentation där personhistoria kombineras med framväxten av hemslöjdsrörelsen och textilsamlingens vådliga äventyr innan den fick sitt slutliga hem.

Hedvig Ulfsparre – boken. Självklart. Varför har inte Länsmuseet get ut den för länge sen? Dock verkar museet nu ha bistått jättemycket och tackas stort på försättsbladet. Oturligt att ett kortare stycke blivit tryckt på två olika ställen, men det är en försumbar skönhetsfläck.

Praktverk från Gästriklands kulturhistoriska förening.

Skriften är som sagt omfattande med underbart mycket detaljer om sällskapslivet och människorna kring Hofors Herrgård. Hedvigs tidiga yrkesliv som sjuksköterskeelev var i sanningens namn inte särskilt förnämt; släktnamnet lät fint men familjen tillhörde fattigadeln.

En oväntad behållning är att boken ger mer historia än enbart Hedvigs och hemslöjdens. Nå, inte precis arbetarkampen bortanför herrgårdsparken, långt ifrån. Men många brev finns bevarade. Och bara den saken är intressant. Som det brevväxlades. En samtidsironisk kommentar passerar också vid ett tillfälle: ”Med den snabba postgång som rådde på 1940-talet nådde korrekturet Hedvig redan dagen därpå, varpå hon genast svarade”…

Vad skriver Hedvig mest om till sina föräldrar och vänner? Två saker: resor och sjukdomar. Under långa perioder är ”Smaken och kapitalet” rena rama sjukjournalen. Men ja, det var förstås värre att bli sjuk förr, det kunde vara ödesdigert och att tillfriskna tog tid. Hälsa var livsavgörande. Hälsa var inte som nu ett normaltillstånd.

Så naturligtvis spelar olika krämpor stor roll. Hedvig Ulfsparre hade det extra jobbigt. Hon är mycket nära att drunkna 1896 och lungorna skadas. Således bräcklig. Varje vinter därefter, världskrig eller ej, tillbringar hon därför i Storlien med uppfriskande fjällpromenader.

Resandet och sjukdomarna hör till rätt stor del ihop. Pensionats-, hotell-, sanatorie- och kurortsvistelser tillhör herrskapsfolkets vardag. Man behöver ständigt åka och vila upp sig. Och om inte annat gästas Hofors herrgård av gäster som kommer dit för rekreation!

Sjukligheten ledde till resor, och även till skapandet av en stor umgängeskrets. Hedvig inhämtade kunskap såväl som belgiska spetsar och skaffade sig respekt. Och la grunden till en exklusiv textilsamling som kommit att få hennes namn.

Var Hedvig Ulfsparre och Per Eriksson ett par? Alltså, den frågan kan ju ingen ha låtit bli att undra över. Tack för att boken ger svar. Det finns en viss Gustaf som verkar sakna sin Hedvig när hon är på vift. Men han är tyvärr verkligen inte så kry han heller.

Efter att ha läst boken är jag mer än beredd att titta på lite grymma broderier. Läsarna bjuds dock inte på särskilt mycket bildmaterial. En får beundra fotografierna av den modemedvetna Hedvig Ulfsparre, ståtande i skräddarsytt och sina egenhändigt broderade, magnifika handväskor.

Hedvig Ulfsparre och handväskan  på Kungsgårdens herrgård, troligen 1959.

Ny bok

"Smaken och kapitalet. Om Hedvig Ulfsparre och Per Eriksson och herrgårdarna i Hofors och Kungsgården"

Red. Barbro Sollbe

Medverkande författare: Ann-Marie Björk, Ted Chikasha, Lena Eriksson, Anna Forsberg, Anne-Charlotte Weinhardt

(Gästriklands Kulturhistoriska förening)

Mer läsning

Annons